krigstjensten blifwit antagen fom arbetskarl å s. k. gamla apothes fet hos apothekaren Kellpröm, hwilket å fin ännu warande plats war belåget a södra sidan wid stortorget. Dit gick Skräne hwarje mergon, frän sin bostad, den han hade i s. hörnhuset af ojtindiez fararegatan intill grynbodgatan. En morgon, fedan han infommit i Apotheket, der han alltid passerade igenom för att utgå till sitt arbete, stannade han och fade fig wilja afgifwa en berättelse om en i förflutna natten hafd dröm, den han fullt och fast trodde ffulle ha något att betyda. Efter åtskilliga inwändningar af hrr provis sorer om drömmars obetydlighet lemnades honom ändtligen upp märfsamhet, och Skräne afgaf derpå följande berättelse: Jag iyckte mig wara ute på ett stort fält, då jag i detjams ma hörde ett starkt dån och buller öfver mig. Jag såg upp åt luften och fick fe 2 stora armeer närma fig emot hwarandra till krig. J den ena, för hwilken ett lejon gick i spetsen, syntes i manskapets beklädnad blåa och gula färgorne, och i den andra, fram för hwilken gick en stor örn, woro färgorne i i flere olikheter friftanz de. Dä armeerne stötte in på hwarandra, spände örnen upp fin klo, såsom wille den rifwa ut ögonen på lejonet, men i det samma fattades han af lejontassen och slogs till marken, få art han sprack midt itu, hwarefter armeerne fredligt blandade fig om hwarandra, och min gamle famrat (hans namn har insändaren förgätit) fom fram till mig, tog mig i handen och fade: lycklig är du Skräne, fom har afsked; nu fer du hur det går of, och derpå waknade jag. Hår flöt Skräne sin berättelse, och gick till fitt arbete, för fin saga blott regalerad med wantrons åtlöje, hwarpå han endast fivas rade: wi få wäl fe Wid pass ett är derefter, då Skräne efter wanligheten skulle gå till apotheket, mötes han på lilla torget af samme person, som han omtalat utur drömmen. Denne, fom ännu war tjenst, och såsom ordonans hade åtföljt den officer, fom från Carlskrona war afsänd med uppbrottsorder till de i Malmö förlagde truppar, går då fram till Skräne, och fattar hans hand, sägande: lyctlig är du Skräne, fom har afsked, nu ska wi ur. Om någon denna morgon fom modig på apotheket, få war det wäl gubben Skräne. Den skrattar bäst, fom skrattar fift, war nu hans lösen, sedan han få — nästan bokstafligen — fått fin årsgamla dröm besannad. Henna berättelse meddelades insändaren år 1804 af en Låfas re, fom år 1787 och 1788 war provisor å Malmö apothek, och sjelf afhört Skränes berättelser, få wäl den förra fom den fednare. Härvid bör derjemte noga märkas, att 1788 ärs frig utbröt få hastigt och owäntadt, att ingen wisste ordet af, förr än uppbrottås orderna anlände, få att någon förutgående tanke på krig omöjligen kunnat framkalla den i drömmen hafda visionen. Hoc Sapienti. Med ofwanstående har insändaren i sitt minne förenat en ans nan berättelse, honom wid famma tillfälle år 1804 meddelt af en prestman, hwars fader år 1788 war boende fåfom borgare i Lund. Den lyder sålunda: 2Wid Malmötrupparnes marsch genom Lund stod min fader i fin husdörr och åskådade tåget, då en bekant af befälet fom fram till honom, för att taga afsked, och efter ett fort famtal yttrade: här skall du få fe den namnfunnige Bruder acht und acdhtsig, —G —-— — — — — (AMA AN KHA . ed oo KR sn