Helsingborgs-Posten – 22 februari 1853, sida 3

det och började handla, först med smäsaker, så har han sjelf sagt, men nu måtte det gå riktigt bra, för ibland har han mycket pengar. — Hwad handlar han då egentligen med? frågade kommerserädet. — Ah, med allehanda, hwad han kommer öfwer, kan jag tro, som fan wara nyttigt; men jag fan inte få riftigt weta, för nu, fen han warit få beskedlig emot of, och wi ha få mycket att tada honom för, tittar han ibland in till of, och då har han alltid några waror, fom han ber mor gömma, till dess han hämtar det; men alllid är det få wäl inlagdt, att ingen får fe hwad det är, och få har han förbjudit mor att tala om, att han har några saker der, för de andra ä få afundsjuka på honom, fåger han. Derför kommer han också för det mesta om nätterna och hämtar bort det. Ye bland har han till och med gifwit mor lite pengar, och få har han lofwat mor, att han skulle ta mig med sig och lära mig, för man fan förtjena rått bra, när man förstår saken, fåger han. Ja, han år få beskedlig få, men nog följer jag ändå hellre med herrskapet. Kommerserådet frågade intet mer om Anders i Lugnet, och fam talet afstannade. Men wid famma tid tittade Anders in hos gumman i stugan. Nå, sade han, efter den flyftiga hälsningen, ni har lemnat bort pojfen. — Ja, kära Anders, jag har wisst det. War det inte en stor Guds skickelse? Aldrig hade jag kunnat wänta ett så godt tillbud för den stackars gossen. — Hm! jag kan just inte säga att det war få tasande godt. Att gå fom en fådan der hemtjenare i all fin tid. Om någon ha de tillbjudit mig något fådant när jag war pojke, få skulle jag ba spottat åt det. Låt de der passa upp på fig sjelfwa, en bra karl hjelper sig dem förutan. — Ia berretjenare? Ska wi icke ändå alla tjena hwarandra