såg jag efter att hon inte fick gå för nära, men når jag tröttnat wid den leken, få satte jag Greta i gräset, och bad henne fitta mycket stilla, jag ffulle springa bort och plocka blommor åt henne. Och si då war jag få dum och sprang ifrån henne, och litade på att hon skulle sitta stilla, som jag bedt henne; men som jag hade gått bort, så kröp hon närmare ån, och skulle också försöfa att göra fmörs gåsar. Gud trösta oss för smörgås det blef! Som hon faftar till, kr tumlar hon bums i ån, och i detsamma fom jag tillbafa med I blommorna. Hur jag blef till mig, det will jag inie tala om, men aldrig glömmer jag det heller, jag funde inte mer än skrika. Men som wår Herre skulle ha stickat honom, fom Anders just i detfamma gående öfwer ängen, och när ban fåg hur det stod till, hoppade han i ån med och drog upp flidungen. Hon hade inte hunnit sjunka en gång. Nu fan wäl herrn förstå hur mycket jag håller af Anders. Hwart skulle jag ha tagit wägen, om inte han kommit? Att gå h.m igen till mor utan Greta, det hade jag aldrig kunnat. Jag tror wisst att jag kastat mig i ån jag med, det tror jag säkert att jag skulle ha gjort. Och det Hade inte blifwit bättre för mor det heller. — Nå, hwad har han för sig nu, den der karlen? frågade fom ierserädet, på hwilken berättelsen om Anders? ädla handling ej tyces ha gjort synnerligt intryck. — Ah, han har kommit sig bra upp han. Han är en fattig orparfon liksom jag och född i samma socken. De kalla honom nders i Lugnet, der före att han är född i ett torp, fom Beter få, Men nu bor han inte der. Han gaf fig hemifrån när han war elt ung, och war inte hemma på flera år, få att jag hade aldrig tt honom förrän den gången, når han hjelpte min lilla fyfter. en han gaf fig inte i någon riktig tjenft, utan git omkring lan: