——— — —— Min första hatt. Gfter ett äldre frantimmers diftamen. (Forts. och slut fr. föreg. Nr.) Men jag har gjort för lång digresfion, jag glömde bort min egen hatt. Huru wi funderade och betraktade den kordonbeprydda främlingen, få kommo wi till intet annat resultat, än att en fida skulle nödvändigt wara fram, och en sida bak. Men hwilketdera war bak, och hwilketdera fram: den större skärmen fom sköt rått fram, eller den mindre, som böjde sig något uppåt? Hwarje fruntimmer nu för tiden skrattar åt wår okunnighet, och tycker sig lätt kunna lösa gåtan. Men wi hade ännu aldrig sett någon dylik hatt, och modejournaler funnos icke den tiden. Det hölls ett formligt familjeråd öfwer hattarnas blifwande sitning. Min mor war så obeslutsam, att hon för egen del beslöt att ingenting besluta, utan afsade sig tills widare allt bruk af sin hatt. Min fransyska guvernant hade någon aning om det rätta, men blef icke hörd eller trodd, ty hon hade ej warit i Paris på 20 är. Min far påstod sig hafwa sett dylika hattar i Stockholm. — Så ska han sitta, sade han, och passade den på mitt hufz wud; han satte den få präktigt han förmådde. Jag såg migijpes eln och beundrade mitt utseende för första gången i min lifstid. Emedlertid war jag högst angelägen att få wisa Brita Lisa det nya underwerket; hon kunde naturligtwis ide få gå uppirums men, men jag föfte upp henne wid middagstiden, och stämde möte till fent på eftermiddagen, då jag, när min mor hade lagt fig att ffa middag, skulle i hemlighet träffa henne på den stora höfful: en och wisa henne min underbara hatt. Mötet gick lyckligt för fig, wi profwade hatten på alla möj: