Helsingborgs-Posten – 22 januari 1853, sida 2

ton än han war wan, och Margreta kysste så warmt hans hand. Se så, ropade han, nu tar jag mig friheten att ge samman råd, fom min medbroder, falig rådman i Afferfund. Låt of drida 1 för de nyförlofwade, och för det nya året, fom just nu inträder. Lycka ät de unga tu, och lyda åt alla menniskor på det nya året! Jag will sifwal ej önska alla menniskor samma lyda, fom träfs : fat mig sjelf, det wore kanske för mycket begärdt. Sedan man något lugnat fig, började Fredrik berätta ett och annat om sitt utrifes wistande och om sin resa. Han hade, sade han till slut, kunnat komma hem en dag förr ungefär, men han hade med flit dröjt ett par mil derifrån, för att inträffa precist på sjelfwa nyårsaftonen, då han ej kunde komma till julen. Ja, du, din narr med ditt dröjsmål! strek rådmannen. Tänk om det fallit dig in att dröja till nyärsmorgonen, hur hade det: då gått? i Fredrik måste medge, att det warit rätt ledsamt. Ännu ett par timmar helsade gästerna det nya året med klang och fång och wålönskningar. Slut igen mäft: de dock skiljas åt. Nå, fade rådmannen till fin granne, war Det inte bra roligt, att gossen lyckades komma så lagom? Men alldeles befängdtlöj tigt skulle det ha warit, om han kommit för sent. Emedlertid bar jag nu utbasunat kring hela staden, att jag skulle gifta mig. Det: skall bli roligt, när jag fommer på gatan, att fe om folket objers: verar hur lång min nåja blifwit på nya året. Åt detta infall ffrattade ingen hjertligare än herr rådman sjelf. Nå nå, det hade han rättighet till, det kostade bonom amet. — —