Ovptimisten eler Nyårsafton. (Fortf. och slut fr. Nr 5) Ja — jag tror wål — att det är få, hwiskade Margreta snyftande. Nå, du tokiga flicka, skall du inte hålla ditt löfte då? Tror du, att jag will ha en sådan der liten bedragerska, fom inte står wib sina ord? Nej, mig får du inte. Men jag, ser du, som är mer mån om att hålla mina loften, än du är, jag will inte stå fom en ljugare för mina wänner, fom jag bjudit på förlofningss talas. Förlofnivg skall här bli, och den få fast, att du inte ffall fyringa undan en gång till. Pastorn här skall nog lägga band på dig. Förlofning och hemfomft-öl på en gång. De båda unga sågo med förwåning på rådmannen, för att utröna, om det werkligen war hang allwar, och fen de wäl blif: wit öfwertygade derom, wille det ej ta ända med glädjebetygelser och tacksägelser. Ja ja, fade rådman, det är allt godt. Se en fådan mine will jag fe på dig Margreta. Har jag ide fågnat mig åt, att få fe vig gå här och syssla? Nå, får jag icke nu fe det ändå? och fan få fe dig röra Dig gladt, och inte som en wingffjuten dufwa, fom du såg ut när du fom. Har jag icke då wunnit på bytet? Ar det ide fant, fom jag fåger, att lifwet är bra roligt, och att mig har lyckan alldeles burit på händerna. Jag tror inte att mången fan ffryta af, att en fådan händelse träffat honom. Öch förlofning blef det och ringwerling, få högtidlig den fan ffe, och Margreta fåg få söt ut i fin glada förlägenhet, men ins gen såg få luftig och glad ut, tom hr rädman sjelf. Dina föråk drar ffa inte förlora någonting på, att du blir min dotter, hwis skade han till Margreta, den gången i en mer allwarsamt bjertlig