—————— ——— försakande finne få naturliga föreställningen, att Gud och tiden fnart skulle ge henne styrka att glömma, blef beslutet till och med lätt. Mycket olycklig kunde hon ej bli, hon uppoffrades ju ej åt en ty rann, hon måste wäl försaka fin älskare, men hon inflyttade åtmins stone i en god fars hus, hwars glädje hon äfwen kunde bereda. Först när hon må ste besluta att glömma Fredrik, först då frame ställde fig hans bild rått enwist för henne, och allt bjertare, ju närs mare det afgörande ögonblicket nalkades. Kanske insmög sig wäl tillika den tanken, att hon ej handlade alldeles rätt emot honom, ty säfet Hade hon wäl ändå gifwit honom sitt löfte, det gick ej läns gre an, att söka förneka det för sig sjelf. Och hur skulle hon då en gång funna möta honom? Och det kunde hon likwäl ej undwika, det förutsäg hon. Men slaget war gifwet och kunde ej återtagas. Stackars licka! tryck handen mot ditt hjerta och twinga det till tystnad. Pressa tären tillbaka inom ögonlocket, ingen får se hur du lider. Der står pappa redan färdig, putsad och fin fom en brudgum sjelf, få wäl borftad hade ej gubben warit på år och dag. Kärna flicka! skrek han, du ser ju ut som du skulle gå i lif-procesfion, det der duger inte. Du skulle ha fett din mor på hennes förlofningsdag — faft det war wäl ändå rättast, att du inte fåg henne då — men du må tro, hon såg fullt lifafå glad ut som jag, och det war inte lite det. Gubben trodde emedlertid, att det ej war annat ån wanlig flids blyghet, Margreta hade dessutom aldrig warit af få glädtigt lynne som hennes mor. Mamma såg likwäl djupare, och blef allwars samt orolig, men hwad kunde hon göra? Hon funde ej en gång förföfa att trösta fin dotter, hon fick ju ej synas märka, att något war fom det ej skulle wara. Men tiden war inne, och offerlams met fördes till fin bestämmelse. (Forti.) piäxe mig, att belöna dem för hwad de gjort för mig? Hwarför skall jag nu finna det så smärtsamt? jag fan ju in:e bli mycket oc lycklig. Rådman Redlin är ju så god, så wänlig, will mig så Rentliss wäl. — Ahja, det har jag sagt mig tusen gånger, och det skulle nog hje pa, bara jag kunde glömma Fredrif. Gud låte mig aldrig mer få se honom i werkligheten! Men det hjelper inte, han förföljer mig likafullt öfwerallt. Och ibland ser han så missnöjd, nästan ond ut, ibland få wänlig och bedjande, liksom då — då — jag mins det neg. Har jag werkligen gifwit Fredrik mitt löfte, att bli hans hustru? Jag wet det fnappt, jag war så blyg, så förlägen, når han begärde det, att jag ej mins hwad jag swarade. Nog wet jag att jag önskade att swara ja, och jag fruktar nog, att jag gjorde det också. Det war orätt, jag hade bordt wisa homom till mina föräldrar. Hade de swarat ja, få hade allt warit gedt, och någon förbindelse med rådmannen hade ej kunnat komma at fråga. Hade de swarat nej, så skulle det wäl ha warit mig låt: tare att glömma honom då, än nu, fedan jag hela året med affigt behållit honom i minnet. Jag har gjort orätt, och mitt straff har börjat, jag känner att jag skall bli olycklig hela lifwet igenom. Gud gifwe mig blott styrka att dölja det! Men Margreta talar blott om fin egen olyda, hade hon då ingen känsla för sin orättwisa emot Fredrik? Ja, kära läsare, det åter egoistiskt, ehuru det tvärtom just war brist på egenkärlek. Så wanligt det synes, war det dock en sanning: Margreta war ej ale enaft blyg, hon war så otterst blygsam, att hon ej trodde, att förlusten af henne kunde förorsaka nägon djup smärta. Det war åledes, efter hennes öfwertygelse, blott sig sjelf hon uppoffrade. Bon hade i beslutets ögonblick funnit det så skönt att lida, för att dereda fina föräldrar glädje. Med den för hennes fromma, lugna,