Helsingborgs-Posten – 11 januari 1853, sida 2

Hwad som till någon del minskade högtidsglädjen war, att råds mannens älskade fon war frånwarande wid det glada tillfället. Han hade likwäl skrifwit, att han trodde fig kunna komma hem till ju: (en, men ännu hade han ej kommit. Rådmannens fon war nems ligen en wälbeställd gesäll i det lofliga guld oh filpverarbetares yrket, förstås förenadt med juvelerarezyrfet, och hade mu rest på fin profession. Han hade tillbragt ett par år Paris, och sednast der ifrån skrifwit, att han nu få förkofrat fig i fin konst, att han trodde fig med heder, till och med med utmärkelse, funna uppträda fom måstare här hemma. Han önskade helst att bofätta fig i sin företz sestad, åtminstone så länge hans far lefde. Staden war kanske ej stor nog, att fullt sysselsätta en man af hans yrke, men hans ar: beten woro lyckligtwis transportabla, och han skulle nog få beftälls ningar från andra håll. Nu hade hans far emedlertid, fom sagdt är, förgäfwes wäntat honom till julen, och intet sednare bref hade lemnat underrättelfe, när han nu wore att förwänta. Det der war wisst lite ledsamt, men ej fick det störa glädjen, och gjorde det ej heller. Att någon olycka förorfafat dröjsmålet, föll ej gubben in, han skulle fe olyckan på bra nära håll, för att tro på den. Allt war således godt och gladt, och herr rådman kunde ej hindra sin fröjd att utbryta i en monolog: fywvad lifvet år roligt, når man ter rätt på det, med friska ögon, öch ej genom mellankoliens dimmiga glasögon, och mig har nu lyckan alldeles burit på händerna. När mina båda syskon do: go i kopporna, war jag knappt sjuk. Lyckligtwis war jag då ocsä så liten, att jag ej en gång förstod att sakna de bor:gångna, och få flapp jag den forgen. Och få blef jag enda barnet, smekt af både mamma och pappa. Rolig war min barndom, luftigt tums fade jag om med mina kamraåer, fick en och annan örfil, och gaf