Helsingborg. — De fasansfulla scener, hwilka d. 8 sistl. Now. egde rum i Kautokeino, och hwarigenom twenne makar, af hwilka den ena med fem barn lefwer i stor fattigdom här i Swerige, blefwo ber röfwade fina stöd, hafwa i Norrige wäckt djupt deltagande. Bi skop Juel i Tromsö stift har också låtit utgå en warm uppmaning till allmänheten, att bispringa de olyckliga, oh gåfworna emottars gas af byråchefen wid departementet för lyrkoärendena och unders wisningswerket i Norrige, hr O. F. Ebbel i Christiania. — Den för sin konst så namnkunniga danska skådespelerskan fru Heiberg, fom i anseende till en iråkad swår sjukdom en läns gre tid ide kunnat uppträda på scenen, är nu fullkomligt återställd. En korrespondent från Köpenhamn berättar, att bland den mängd presenter, som blifwit henne i denna anledning anonymt tillsända, bör isynnerhet nämnas en elegant wagn med hästar och seldon. — Bland den mängd nya saker, som till Julen utkommit i bokhandlen, är äfwen ett litet häfte poemer af Blekingsskalden Pehr Thomasson, kalladt Harpotoner, hwilket redan warit oms nämndt med förtjenta loford i några tidningar. Stycken sådana fom Winterawällen, Perlbandet m. fl. skola säkert med tilfredsställelse läsas måhända äfwen af den strängaste granskare. Den lilla samlingen innehåller bland annat ett litet wackert poem, tillegnadt den härstädes wälbekante sångaren H. Olin, hwilket wi tro att de af wåra läsare, som ännu icke gjort bekantskap med Pehr Thomassons Harpotoner,) skola med nöje genomläsa, hwarföre wi taga oss friheten att reproducera detsamma; det heter Den Blinde Sångaren. Det war en tid jag klagade, en tid jag sorgsen war, För det jag ide kunde skåda werlden; Men nu jag tackar Herran, som af sin godhet har Mig gifwit sångens tröst till ljus på färden. Ty är det mörkt för ögat, så är det klart likwäl På botten af mitt hjerta, på djupet af min själ, Der tonerna som fjärilar ljuft slumra. De fjärilar jag wäcker, när smärtan någon gång Will lägra tig utdfiver själ och finne, Och säsom lärkor flyga de upp uti min fång, Och ljust och gladt blir åter derinne; På bönens dufwowingar de fly till himmelen, Och följda af små englar de wända om igen Med tröst till hjertat, som war nyss bedröfwadt. Så skön ej någon tafla naturen företer, Hur bländande grann hon än må wara, Som den jag ofta waken i mina drömmar ser, När sångens swanor själen genomfara; En werld af rosenlunder och liljekullar full, Der milda Alfer leka på skyarna af gull, Står leende för mina slutna blickarHaf tack o gode Fader i himlens ljusa sal För denna outsägligt dyra gåfwa! Med foglarna i luften, med lundens näktergal Min röst skall städse dig af hjertat lofwa. Haf äfwen tad, du allmänhet, fom skonsamt lyssnat till Min anspräkslösa wisa, min enkla sångardräll: Den blinde skall din godhet aldrig glömma. (M. A.) Stockholm d. 4 Jan. Enkedrottningen lät nyårsaftonen utdela 183 rdr 16 sk bko bland versonalen mn 144. :