Optimisten eller Nyårsafton. (Af A—r.) Jag skulle önska att läsaren känt rådman Redlin i Wföping, det hade werkligen warit en bekantskap, wärd att göra. Det war nästan ej möjligt att wara i hans sällskap, utan att bli glad, och det är ju ocsåEen winst, fom ej är att förakta. Det war hang es get oförftörbart glada lynne, fom elektriferade alla. Aldrig hade wäl en menniffa haft större förmåga än rådman Redlin, att fe lif wet ifrån en ömsom wänligt glad, ömsom löjlig sida. Såg han i rätten herr borgmästaren betänkligt lägga pekfingret på näsan wid en sak, få pass qwistig, att rådmannen tyckte att ett barn kunnat afgöra den wid första blicken, få war han nåra att utbrifta i ffratt. Hade en tjuf gått riftigt slugt till wäga wid fitt företag, få war ban färdig att förlåta honom allt, af glädje öofwer det menskliga snillet. Sm hällregnet sköljde gatorna, så fägnade han sig öfwer att hans hustru fick regnwatten till tvätten. Om en långwarig tor fa förbrände jorden, få fägnade han fig öfwer att gatorna woro få torra. Ja, han behöfde inte mer, ån att på gatan fe en gum ma bjuda en annan gumma snus, för att fägna fig öfwer mennis skornas goda hjerta met hwarandra. J dag hade han dessutom en synnerligt stor orsak till glädje. Det war årets sista dag, och på sätt och wis sista dagen af hans enklingsstånd, så till wida nemligen, att han i dag skulle högtidlis gen förlofwas med en ung, rätt wacker flicka. Det skulle möjligen punna anses betänkligt för en femtiåtta årg man, att ingå förbinz delse med en tjuguårig flicka, men herr rådman hyste ingen frufz tan. Öckå hade han ej den ringafte anledning dertill. Margreta war en få erkändt god och sedesam flicka, och han war så fullfoms ligt öfwertygad om både sin wilja och förmåga, att göra henne lycklig.