Aslak Persen stod framför mig med wilda blickar och alltjemt roc pade: daga buorradusa, don bargalaga manna, don siellogodde: (gör bättring du djefwulens barn, du själamördare) samt dylifa ställsord. Andra skreko: Enorwo Jesns nama?! (anropa Jesu namn), Till det sista behöfdes icke mycken uppmaning; jag gjorde det af hela mitt hjerta och Gud war mig nådig och gar mig hela tiden godt hopp och klar besinning. Jag insåg genast i början Det lif8farliga uti att göra motstånd mot en flof wansinniga, Mwilfa ge nom ett föregående mord blifwit i högsta grad uppretade; men med min kånnedom om den krets af föreställningar inom hwilken de rör de fig, sökte jag, näst Guds biständ, att dämpa deras raseri. Detta lyckades också, med den Allsmäktiges hjelp. Efter hand hade de andra begifwit fig till prestgården, sör att få fast i fruntimmerna, som emedlertid stängt dörrarna för att så länge som möjligt tills bakahålla wåldswerkarne. Således blef jag så godt som ensam med Aslak Rist på gården hos Ruth, och Rist tog då mig med sig bort till prestgården, utanför fönsterna, der skoltugan förr stått. Me dan han i några minuter här war sysselsatt att utdrifwa djefwus len från mig, uppföfte de öfriga fruntimmerna; men då de funno dörrarna stängda, började de öfwerallt flå in fönsterna få att de arma qwinnorna nödgades fly, slutligen till matkammaren. Då också fönstret der blef inslaget, insägo de att det icke tjenade till nås got att lä gre söka dölja fig och framträdde derföre godwilligt. De blefvo införda i stugan under det jag ännu stod och talade wid Aslak Rift för att förhala tiden få mycket som möjligt, i fall hjelp möjligen kunde komma från Aoutzi, då jag hoppades att, om än de fleste af kyrkfolket lemnat stället, dock några kunnat såsom wan ligt qwardröja och skyndat efter hjelp, som här på stället icke war nog folk, i synnerhet sedan Mathis Mathiesen med sin familj tis digt på höften flyttade härifrån till Siepe, 2 mil bort. För att förwissa mig härom, sökte jag alltjemt att draga Aslak i riftning mot gästgifwarens hus; men det lyckades icke att föra honom läns gre än till Clements stuga, omkring 100 steg från prestgården. Då ryckte han, tillika med några andra, mig tillbaka till preftgården, der han åter började att beswärja djefwulen. Som jag frös myc fet — jag bar blott nattrock och war barhufwad — bad jag ho nom låna mig en peff och han aftog då sin egen samt gaf mig den tillika med renwantar och en Lappamösfa. Emedlertid pågick före störelsewerket genom de andra, bwilfa ide läto fig nöja med att ins stå rutorna utan jemwäl med störar och yxor bortbröto fönsterra marna och post rna samt kröpo in. Slutligen blef jag också ine förd i stugan, der jag träffade min hustru, fru Ruth och den ena af flickorna. Jag bad wåldswerkarne skona fruntimmerna, i hwils fas grannskap jag städse uppehöll mig för att trösta och lugna dem. De erforo också, Gud ware lofwad, hans kraft, hwilken är mäktig i de swaga och bibehöllo den fattning, som under sådana förhållanden war möjlig. Jag bad högt på norska, hwarmed de urfinz nige läto fig nöja, blott de ofta hörde Jesu namn; och detta styrkte ganska mycket både fruntimmerna och mig sjelf. Då de wildsinta sågo att qwinnorna fröso, förbarmade de sig så till wida öfwer dem, att de gåfwo dem pesker. Emedlertid ankommo några, släpande med fig den andra af Ruths flickor, gossen, fru Kleboe med Ane thon, Ruths fon, och några ar de bosatta Lapparna. Nu begyns tes med ris förfärliga bastonnader för att döda den gamla Adam; men under detta blefwo fru Ruth och min hustru temligen ffonar de, dels på mina och deras egna förböner, dels förmodligen äfwen genom den gnista af känsla för barmhertighet, hwilken äfwen wil: dar plåga hysa för det swaga könet. Fru Elebdoe, flickorna och jag blefwo likwäl gräsligt piskade och jag och gossen tillika bundna till fötterna samt under skrik, tjut och förbannelser släpade omfring på golfwet. Den pesk jag bar afwärjde dock månget farligt slag, i synnerhet på hufwudet, dit de förnämligast måttade; och jag wet sannerligen icke om jag nu haft mitt förstånd och lifwet i behåll om icke den höga fragen på pesken funnits. Då de ursinnigaste sleto af mig mössa och wantar, började jag snart att blöda i an sigtet och om händerna, och man fan tänka sig hwilken syn en fås dan misshandling war för min stackars hustru. Detta allt fortfor en lång stund, under det wi med innerliga böner wände oss till den Högste. Slutligen förftod jag, genom ett lifligt ffen på wäggen i köfet, hwilket genom den öppna dörren syntes inne i stugan, att man satt eld på Ruths hus, och strart derefter inkom Aslak Rist, hwilken jag bad att lösa tägen kring mina ben, hwilfet han gjorde och förde mig ut på fökstrappan, der han pekade på det brinnande hus fet, fågande: Der fan du fe huru de vbotfärdiga brinna i hehves tet. Då jag Inlag att samma öde ämnades preftgården, söfte jag, om möjligt, att förhindra det. Han tillstod straxt att fådan war meningen, men om wi ödmjukade of inför den helige ande, skulle den få stå. En stor del hade nu lemnat prestgården för att Yun. Nas oc