Åhrundsatser, fom reglorna innehålla. 210 Med anledning af en obehaglig tilldragelse wid gårdagens ufonferens, då en af de nåwarande lekmännen pästod, att wi bwar: men lefwa i gamla eller nya testamentet, utan i 19:de århundradet FF) och således yttrade fig på ett sätt, fom fårade alla dem, hwilka ers ände biblen för Guds ord och för wår kyrkas enda norm och rät esnöre; i följd hwaraf skarpt ifrågasattes, huruwida en person med äpylita åsigter kunde få yttra fig wid fyrfosfonferenjen; wäcktes thu änyo den frågan, huruwida konferensen handlat rätt, ifall den ade beslutat, att den åsyftade talaren och alla med honom liftänande ej finge yttra fig. Tankarne woro härom mycket delade i örjan; men sedan man en god stund härom samtalat, syntes man AN igllmänt instämma i följande: Man borde ihogkomma atti ett fyrfos ufamfund, såsom t. er. Brödraförsamlingen, hwarest kyrfotukt öfwas ch hwarest General Konferensen eger full lagstiftande makt, der kan Ungen annan deltaga i öfwerläggningar och beslut än den fom werfz sigen befänner församlingens tro. Annorlunda år det hos oss. Om n person här offentligen eller enskilt yttrar fig med än få ringa ktning om de sanningar, fom utgöra wår kyrkas grundwal, fan han dock, när han will, anmäla sig till den heliga nattwarden, och nången prest skall wara belåten, om han träffar honom der en gång ym året. Stan nu a sädan person gå till den heliga nattwarden, uru mycket heldre deltaga i wår konferens, fom ju blott åsyftar tt wäcka deltagande för kyrkliga ting och fom ide har den ringaste uheflutande rätt. Man borde ite anse otron få serdeles farlig, att alnan ide skulle funna tåla att höra den uttala fia. MÅ den blott ikramträda öppet i hela fin tomhet och ihålighet! Hwarje finne, hos wilket den religiöfa känslan ej är alldeles utödad, skall då fasa berför. Hwar man måste derföre hafwa ordet fritt. Wi erkänna, tt just denne talare gjort fonferensen en betydlig tjenst, i det han n gaf anledning till det kraftigaste förswar för — evangelii frihet. 3:o Man företog också till behandling den sista af de af Bejtyrel: en framlaggda frågorna, hwilken af gårdagens konferens måste örbigås: huru böra de olika kyrkopartierna betraftag8? Efter ett långt och serdeles lifligt samtal, förenade man fig i den tanken, att tillwaron af de olika kyrkosamfunden war mera en rikedom än men brist och hade fin förklaringsgrund dels i menniskowerldens oänds it liga rifedom på olika anlag, frafter och gåfwor, hwadan Guds här ligafte uppenbarelse — i Christo — mäste i olika menniskohjertan nstråla med olika klarhet, dels i menniskonaturens inskränkthet, som )ör att ingen enskilt, fastän han i tron ä ger fin Frälsare helt, fan atta honom helt, då wi här nere förstå blott endels och prophetere endels och det fullkomliga seendet af Herran år förbehållet åt en Ahögre region af lifwet, hwars uppenbårelse wi wänte. Bristen ärutinnan ligger i de olika kyrkopartiernas förhållande mot har ndra, då de hata, förfölja eller försmäda hwarandraPros elytmakeriet, hwarom få mycket berättas från de länder, hwilka ft tjuta religionsfrihet, härrör från egoismen (egentärlefen). Man edömer menniskorna ide efter deras förhållande till Christus, utan efter deras förhållande till den dömmande och till hans fyrfofame fund. Så gör katholicismen, för hwilken allt kommer derpå an, Untt få menniskor öfwer till fin kyrka, då man förmodligen menar, itt det rätta förhållandet till Christus nog skall sedermera inträda. Om derföre en lutheran föfer i främsta rummet winna en baptist ör fin kyrka, eller en baptist söker för sitt samfund winna lutheranen, å stå de alldeles på katholsk grund och botten. Så mycket mera igtigt är det, att den Evangeliska alliansens grundsatfer tränga genom öfver allt. Man skall då glädja fig, om man finner en roder i Christo, äfwen om denne broder ide har hunnit till samma Unsigt och förftånd fom wi. Man skall då sätta det gemensamma, som alla protestanter äga, öfwer det serskilta, fom hwarje fyrkos samfund har för fig. Dessutom har hwarje kyrkosamfund fin fer kkiilta historiska bestämmelse; och det skulle ide alls wara swårt å dagalägga, huru hwartdera fattat en wiss sanning, som den gjort ällande i fin lifsrörelse och werksamhet, och just derigenom har hela anningen, hwarje del af sanningen, kommit till fin rätt. Dock ville man erkänna, att tillwaron af dessa många olika kyrkosamfund vore en brist, ehuru en sådan, som sammanhängde med menniffoaturen, isynnerhet såsom fallen och af fynden orenad. Of tillhör et, att under det wi strängt fafthålle den af of erfända fanningen, vara fördragfamma och kärleksfulla emot andra, öfwertygade, att vi engång skola få fe ide längre såsom genom en fyegel i ett mörkt al, utan anfigte emot anfigte. Fkfter gemensam bön och fång, och sedan man uttalat hjertliga pälönskningar för en till Förenta Staterna snart afgående broder rr pastor Hasselqwist, fom blifwit kallad att wara fjälaförjare föt ILL