Grekland. Athen d. 17 Aug. Allestädes ifrån inlöpa de sorgligaste un derrättelser öfwer följderna af Korinthsjukan. J stället för 62 millh 13 mill. Afwen på Joniska öarne emotser man fullt en tredjedels förluft. Kyrkokonferensen i Helsingborg d. 20 Juli 1832) (Ur Gwangelift Kyrfowån för d. 4 Ang. Juföres på begäran) (Forts. fr. Nr 68.) Härefter öfwergick man till den fjerde frågan: ÅBör en paftodirt klandras, om han utsträcker fin andeliga omtanka och werksamhen äfwen utom sitt paftorat? Hr Pastor Fjellstedt ansåg denna fraga afn innehålla få många enskilta fall, att den ide kunde bestämdt beswai ras, helst det wore omöjligt utsätta den gräns, hwaröfwer ingerdar fick gå, utan att trånga in i en annans embete. Men oakradan Häradshöfding Gullander anfåg presterna sköta sitt fall få wälki att de ej böra lida intrång af andra, och dessutom fann det såranda a för presterna, når andra arbetade, der de woro satta att arbeta: få erkände man dock, att då en man hade rikare gäfwer och någo af Apostelens finne, hwilken bar omsorg för alla församlingar, få kunde man ide säga att han wo:e klanderwärd, om han, undensn det han troget arbetar i fin närmaste kallelse, låter sitt ljus lysqsiin äfwen i widare kretsar. Den säkraste gränsen blefwe wäl den, fon Tk hwarje annan sätter för sin werksamhet, t. ex. om A. anser missionssakens befrämjande ligga utom fina embetspligter, få har VB; rättighet att terför werka änven inom A:3 paftorat. När nu femte frågan: Ar Swerige det enda land i Griften: heten, hwiifet ite behöfwer en inre mission 2 företogs, få förfla.å rade Tit. Gullander att det upplysta F) presterskap Swerige eger år alldeles tillräckligt och gör en inre mission obehöflig; men mani erinrade om Tysklands och Englands presterskap, fom stär om idt öfwer åtminstone i jembredd med wårt både i fromhet och lärdomm Öfwerallt ropar man, och sjelfwa Biskoparna instämma: den inrasin missionen är oumbärlig. Stor är den wälsignelsen, fom genom densamma kommit och ännu kommer dessa länder till godo; fifax som der finnes äfwen här mycke elände och mycken nöd, till hware afhjelpande de presterliga händerna ide förslå. J sjelywa Skottamm land, isynnerhet i Glasgow, det rika Englands andra stad, harln man anställt gatu-predifanter, för att till Guds rike inbjuda äfvernha de djupast fallne. Och likwäl är ställningen i denna stad ide på långt når få beklaglig, fom i Stockholm, alldenstund i den förras är en predikant för tre tusen menn skor. Dessutom äro resprediky fonter högst nödwändiga. De skulle mången gång uppmuntra ochs lifwa sjelfwa presterna till ny werksamhet; och sådana förfamlingar s fom året om födas med länghalm, skulle genom respredikanters besöf föras till att sjelfwe i Herrans ord söka fig andlig näring ån Den sjette frågan: Huru långt sträcker fig den fanuvetsoch religionsfrihet, fom i 16:de nu gällande regeringsform är förbes hållen åt Swenska medborgare? föredrogs af Pastor Melinder, hwilken sammanställde grundlagens stadgande i följande punkter: i:o Konungen och Tronföljaren (således ide Drottningen, Krona prinsessan ee.) skola wara Lutheraner. 2:o Alla ciwila Embetså mån (åledes icke Militära) skola wara detsamma. 3:o Hwar och en skall Konungen skydda i den fria utösningen af fin Religion. Sjelfwa Grundlagen bewiljar saledes full religonsfrihet ät alla Swenska undersåter med undantag af wissa uttryckligen nämnda personer, fom måste wara Lutheraner. Ser man nu tillifa på de förhandlingar, fom rörande denna 16 sS förekommo både i 18098: ars Conftitutions-utffott och i Presteståndet, få finner man deraf, att Lagstiftarnes mening och syftemäl war, at gifwa werllig reli gionsfri)et åt Swerges folk, På ordförandens hemställan, att det icke höfdes oss förklara grundlagen på ett sätt, som råkade i strid med rikets stånders förklari g, hwilka under 40 är och sednast wid H sista riksdag fattat grundlagen helt annorlunda, genmältes fråns flera sidor, dels att grundlags:s:n står qwar, öfver hwilken ingen sn förklaring gäller utom den, fom tillkommit på det af grundlagen bestämda sättet, dels att orsaken hwarföre man tillämpar och ännu tillämpar lagbud, som stå i strid med grundlagen, bör sökas deri att få lefwande än religionsfrihets-grundfatfen war hos lagstiftarne, till och med hos flertalet af rikets biskopar år 1809, få liten rot hade och har denna grundjats i folfmedwetandet, fom ide på minsta wis såras af att se oförwiteliga medborgare drifwas i landsflykt för sin religiösa tro. Desto wigtigare måste det wara för hwa 4 U NW I INN