5 22 PR YE SV pt LN PP Eee VPRSV 7 1 TJULVVHUR har befälet warit uppdraget åt brigadechefen öfwerste v. Krabbe. . — Wåra gefandter wid österrikiska hofwet, grefwe Bille-Brabhed wid preussiska hofwet, fammarh rre Bjelke, och wår minister hos tyffa förbundet, kammarherre Bälow, hafwa blifwit benådade mer ryska St. Anna Ordens första Flag. Kyrkokonferensen i Helsingborg d. 20 Juli 1852 (Ur 7Gwangeliff Kyrfowån för d. 4 Aug. Jnföres på begäran). Ä (Ferts. fr. Nr 67.) Hr Tullberg yttrade emedlertid fin tanke wara att kontroll bora de finnas och den bästa kontrollen wore, att den, fom fär upptråd da lärande, måste hafwa genomgått lärowerken. — Skollärarem Ringius från Munkarp ansåg bidlen wara den rätta kontrollen, hwartill kollportör Eriksson från Götheborg lade de symboliska börs kerna; men oaktadt kyrkoh. Hammar erkände, att den heliga skrift och wår församlings symboliska böcker borde wara den rätta fon trollen öfwer allt hwad wi höra eller tala, få wisste han dock in: gen enskild menniska, åt hwilken han wille uppdraga den förfärlisi ga maften att afgöra, huruwida ett tal öfwerensstämde med desfar skrifter. — Mag. Almqwist från Jönköping yttrade: Kontroll måx ste nödwändigt finnas. Jntet fyrkosamfund tillåter utan föregåena de pröfning någon uppträda såsom lärare. Men denna kontroll bör ej utöfwas af staten, utan af kyrkan, på det sätt att de begge ytterligheterna, libertinism och katholicism, undwikas. Bäst och jåc krast utöfwas den i en kyrka med presbyterial författning, der ema bete och menighet samwerka och funna förkasta all mot Guds ord stridande lära, samt ifrån fist samfund utesluta ren, fom wilfarele! fen enwist fasthåller. Hr pastor Pontoppidan, luthersk prest från Danmark, begärde slutligen ordet: Jag har warit wittne till de förhandlingar, som häri förewarit, och med stort deltagande och intresse afhört dem. Pastor Hammar har på ett skönt och tillfredsställande sätt utredt frås: gan om prestens förhållande till församlingen, hwilken fråga ock edan blifwit här behandlad, men på sådant fått uppfattad, fom om hela embetet bestod i predikande, hwilket dock är något secundärt. Det primära i prestens embete är förwaltande af de hög heliga sakramenten: dopet, hwarigenom kyrkans Herre, Jesus Chris: stus, föder oss på nytt och upptar oss till himmelrikets arfwingar; den heliga nattwarden, hwarigenom han med sin lekamen och sitt ! blod närer oss till ewinnerligt lif. Protestanternas stora olycka är deras ewiga predikande. Wi glömma dopet för wårt predikande. Wi framhålla ide nattwarden, fom wi skulle. Må wi fe bort fråm oss och hän till honom, fom gifwer oss lifsens bröd, fin helga Iekamen, och lifsens fålla, sitt helga blod, i nattwarden. Sitt egent-: liga embete som prest har församlingsläraren just i förwaltande af dessa ewiga, dyra håfwor. Skönt har pastor Hammar yttrat om kyrkoregementet, att det hwarken är församlingens eller embetets uz: tan Jesu Christi. Detta utgör kronan på hans tal; men deriges nom är oc uttaladt, att för de dyra faframenten wiker predikan i andra rummet. Herr kyrkoherden Hammar frambar å egna och de närwarandes wägnar fin hjertliga glädje och fågnad för de många förträffliga: ord den ädle främlingen denna stund för of uttalat. Han fann: wisserligen en dogmatisk skilnad mellan fig och honom. Denna: kunde ide här blifwa föremål för diskussion; men han hoppades, att pastor Pontoppidans ord det oaktadt wisst ide wore fruftlöjt: uttaladt. På eftermiddagen fl. 33 sammanträdde konferensen ånyo. Moderatorn föreslog, att man nu skulle försöka wisa, huru det, hwarom på förmiddagen samtalats, borde i werkligheten tillämpas, på! det enhwar måtte få en klar åskådning af det kyrkosamfund, hwars författning öfwerensstämde med de uttalade grundsatserna. Man erkände ändamålsenligheten af detta förfslag; men DÅ: ännu sju diskussionsämnen återstodo och dertill blott kunde egnas: eftermiddagen, ansågs det lämpligare att till nästa år uppskjuta: denna del af frågan. Grundsatserna woro uttalade, hwarefter en skriftenlig församligsordning borde inrättad. Wi kunde nu nöja: oss med att hafwa uttalat dem. J den mån dessa med lif och wärma omfattades, i samma mån ffulle oc allt mer deras praf: tiffa tillämpning både kännas nödwändig och tillika blifwa iwerfe: ställd. DÅ man nu öfwergick till den andra frågan: Om religiösa sammankomster i enskilta hus, eller få kallade konvem illar, ytirade fig handlanden Sjödahl skriftligen och repslagaren Strufwe munts faen I den riktnina att konventiklarne, lånat ifrån att böra före —