251. Ä —OT RR oo 2Ö2Ö77. Ä . tillsäger om ljusens släckning, och föreslar att fortsätta festen i rum n inåt gården. Juden undertastar fig detta storande i utöfningen af Ju fin religion. Bergmästaren rapporterar in händelsen. Regeringen i afgör, om orostiftarne skola tilltalas, eller saken anses förfallen, fm derwid fästande begge ögonen på frågan: huru långt fan man ge div efter eller gå framåt, utan att störa samhällets lugn? Man fänner fu fig ftarf, undersökning och straff följa. Under andra ställningar och ) förhållanden hade målet — uppskjutits till en lugnare tid, eller för all tid. j J Falsterbo ha judar qwarblifwit, fom resande, hela år. Deras skjutsbeställning har ännu ej werkställts. Under tiden ha de wandrat omkring i landsbyarne med småhandel. Här, såwäl fom i staden, ha de till och med utanför fyrkportar bland det fame lade folket utlagt Talmuds mening mcd uppgiften, att Jesus war i Nantherans — en anagrammatifering af Parthenans — son. En rabbin kommer till Falsterbo. Flera judegossar Mo att vm ffåra. Folfet hör barnens skri. Någon utsprider, att en hundturk har kommit, fom der slagtar stulna kristna barn. Folket uppgår i i massa till borgmästaren och begär att aften inställes. Borgmäftaz rens förord och förklaring äro förgäfwes. Han störer judarne i i utöfning af deras religion. De mäste straxt lemna staden, och han rapporterar ingenting, ty han will ej anklaga sig sjelf, att ha uts: sträckt till Faljterbo, hwad lagstiftande makten urfträdt till 4 stora städer allena. Amanda Lundebergs wältaligaste korrespondent, hwars bref äro glanspunkter i den utgifna brefsamlingen, har anländt till en swensk gästgifwaregård. Folket spörjer, att en son af en prest, som de ojta hört i sin barndom, har anländt från ett främmande land, hwilken talar fom en prest om fel, fom skulle finnas i wår Luiherz: ska lära, och de samlas till stort antal af nyfikenhet eller fanningåe: törft eller begår att wederlägga alla anfall mot hwad de ålskaHan utfommer från samtal in i ett rum med gamla skolwänner, ena gåstgifwaren och twenne riksdagsmån. Alla ha beundrat hans lår dom, hans wittra fpråf, alla ha refpefterat hans ärliga öfmertys gelse, fom dock ingen har gillat, men, når de funnit att hans idser åro fira, beklagat. Nu begäres af någon, att han wille hålla ett tal för den församlade menigheten. Den ena riksdagsmannen för: Harar att intet hinder möter, ty Konungen är af ed bunden att, skydda en hwar wid den religion han har, lifgodt om han är kristen eller turk. Den andra rifosdagsmannen förklarar, att just i för denna kungens ed, äro hang embetsmän skyldige skydda folket wid den religion detsamma har, säledes befria det från giller, hwaraf den okunnige fan besnärjas, då talaren wäl fan gå obe: swärad i fin samwetsfrihet, men folket, fom förwillas, der det ej I, funnat bedömma skålen, kommer i stor olägenhet. Emellertid uppsträder talaren; han beskrifwer, huru Luther gjort ett modermord mot den allmänliga, d. å. katholska kyrkan, han skildrar honom i der mörker, hwari han måste stå, när han ses från jesuiternas och munkarnes celler. En hop löst folk, fom wille göra, fom de trode de, fina prester förtret, förklarade fig öfwertygade, och begärde, att ret måtte antecknas, att de wille tillhöra samma kyrka fom deras: fäder före Luther, för hwilkens modermord de ryste. Länsmans nen fom att skingra fonventiflen: några satte fig deremot med fnölpåfar och stenar, åberopande grundlagen, genom hwilfen alla andra religionslagar, utan widare förklaringar, ansågos upphårf: na. Blod flöt, åtskilliga arresterades, talaren reste, ocnighet, buller och orimliga rykten, huru wi wore kättare, fom förgudade em fom mördat fin mor, o. m. d., uppstodo. Lagskiparne sörjde, meu mäste tillämpa lagarne, läggande det moraliska answaret på de förflugne grundlagstolkarne. Hwarken häradsrätten eller hofrätten eller Konungens högstan domstol wille lyssna på en advokats påstående, att allt, som skett, borde förklaras lofligt, enligt en s i grundlagen. Förut, sade hwar och en lagkunnig, måste just den åberopade 16 ändras och fär. stilta författningar utkomma, fom uprhäfwa nuwarande lagar. ; Medua Samme tillkännagaf fig fom hinduisk missionär. Han uppträdde på en kyrkwall, för att på halfbegriplig swenska predika Bramas religion. Han lärde gubbarne, att det ej war mord, om man åt en Gud, kanske hette Han Menu, offrade den hustru man: wille slippa; ej sjelfmord, om man åt en Gud, fom hette Jagers naut, offrade fig sjelf, då man war ledsen widlifwet; ej barnmord, om man förklarade, att man i sin slägt ej wille ha qwinnor, och så dödade döttrarne allena. Folket lyssnade, många knotade, men då man wille hos fogden angifwa talaren, för att få honom bort: förd, framträdde några för wildsinthet och ovtterlig genom superi wållad fattigdom, illa kända lösdrifware, af hwilka en fordom was 2 ANA AA Donne färkfarade Att GunL-. LL