en wid en Yrt utofning HJ JU 41494044, 52 7 ev icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. De konservative wilja blott weta hwad meningen med ors den werkligen war, då de skrefwos, hwad den således är, emedan ingen ändring ffett i grundlagsbudet, ehuru twå rifsdagar å rad alitsedan 1809 kunnat åästadkomma en dylik. Oh de kunna wara nöjde med hwad som är, wisse, att de med lika trohet mot sin Gud och hans ord funna bo i ett land med inskränkt, fom i ett land med oinskränkt religionsfrihet; wisse, att ingen af ostel gick ur ett land, der öfwerheten, der lagen blott wille ha en konfession, liksom ej heller ur ett land, der Petrus fit frihet — men Simon Magus likaså. I detta stycke weta de att Guds ord blott säger: Warten mensklig ordning undergifne. Men hwem skulle förtänka de konservative i Sweri e, om de glädjas öfwer att ett är här ers fändt fom fanning, fålede8 det kyrkliga lifwet fan afse att få upp: byggelse af det erkända, i stället att genom strid om öfwerfinne liga ting utleta det sanna. Detta sednare må de ju anse funna bättre utföras i universiteternas theologiska och filosofiska salar, än i kyrkorna och konventiklarne. De radikale wilja nedlägga deri den mening de anse borde wara grundlagens och förklara, att i kraft af denna deras tolkning alla andra lagar och författningar, som stå med deras tolkning i uppenbar strid, böra redan af lagskiparne anses upphäfna, ehuru lagstiftande makten derom ej sagt ett ord, om ej genom att förs fafta alla motioner af enskilta i radifal anda, hwilket förfaftande wifat belåtenhet — skälig eller oskälig — med det närwarande. Fordom fanns ett slägte, som kallades liberala. De kunde ärligt erkänna hwad en sak war, och deri ofta fullt öfwerensftåme ma med de fonfervative, men woro ej nöjde med det tillwarande, utan wille, i den ordning lag medgifwit, få det tillwarande än: dradt. När lifwäl ändringarne kommo i fråga, woro meningarne derom så delade, att en Babels förbistring uppstod, då den fwenz ffa trögheten bland de liberala blef konservativ, och den swenska hetfigheten bland dem blef radikal. Monumenta si queris, circumspice! (Om du söker bewis, fe dig omkring). Wäl skulle, efter grammatikens lagar, en ultrakonservativ å fa Häggeroth kunna förklara, att grundlagen älagt konungen, att blott skydda dem, fom woro af konungens religion wid utöfningen af denna religion. Men logikens högre lag år här klar, och der före har en hwar få förståti meningen: Å onungen bör .. skydda hwar och en wid en fri utöfning af dess (hwars och ens) religion; ehuru Konung är subjekt i meningen och hwar och en objekt. Alla vartier måfte i följd af både logikens och grammatikens lagar erkänna, att Konung här betyder: den werkställande mat: ten, hwars högsta organ Konungen är ensam, då deremot lags stiftande makten har, om ock blott eit hufwud, dock, fom Janus i Rom, 2:ne ansigten: Ständer oh Konung 1809 oh 1810; ans nars Konung och Ständer. Att lagskipande makten måtte wara af begge oberoende, men af allmänna meningen beroende, har lag: stifmingen sokt åstadkomma, huru det än må ha ansetts utfalla. Emedlertid är domareforpfen ännu, efter allmänna meningen, bes roende af redan stiftade lagar, obervende af hwad t. o. m. en s. f. allmän mening förllarar fåfom borde det wara lag, och blifwa få, ända tills denna mening hunnit genom lagftiftningens hall: stämpel bewisa fin allmänlighet. Efter denna utredning må wi ihågkomma den gamla satsen: lång är bewisningswågen medelst satser, fort medelst exempel. I vliknelser får sanningen åskådlighet äfwen för närsynta. J Norrköping slagtar en jude sitt påffa-lam. En skara baftan: ta rodderskor ha famlat fig utanför med stekpannor, hwarifrån fläffos sprides; en skara gårsan-ungfarlar sjunga fföfoavifor, apande efter hwad de hört utgöra ett gammalt wanligtwis ostördt ftudentz upptåg wid bröllop. Juden begär af polisen handräckning, för att få ostörd utöfwa fin religion, åberopande R. 5. S 16. Poli: fen kommer. Alit är nu tyst. Man frågar, om man ej får stå på gatan. Polisen infer att äfwen detta, efter ett dylikt föregåens de, är störande för judefamiljens andakt. Den rensar gatan. Och deri gör den rätt, ty judarne ha rättighet, af lagstiftande makten dem medgifwen, att bo i Norrköping, följaktligen ati der ostörde få utöfwa fin religion. . Men sinnena i staden äro uppeggade. En emissarie från ra: bulister i Stockholm, fom är fiende till en rik jude i Norrköping, har ej blott på krogarna, utan oc på wärdshusen hållit tal om huru juden piskat upp en fin dräng, en kristen. Hela staden fom mer i rörelse. Gatan utanför judens hus är fullproppad med ftadens drängar och arbetskarlar. Många ansedda handtwerkare fy nas der oc, ja många wälklädda unge män, ty juden har före