Helsingborgs-Posten – 8 juni 1852, sida 2

je något; men jag trodde mig på tämligt nära håll höra en avin lig siämma, som nunnade en af de klagande melodier, hwilka man stundom om aftonen hör på fälten, och ett ögonblick derefter säg jag werkligen en gammal hustru sitta orörlig på dörrtröskeln till en hydda. Hon såg mig troligen ide, ty hon afbröt ide fin melanfo liska fång; det war Saturninos moder, som wäntade sonens hems tomst. Wid ljudet af mina steg, upphörde den gamla hustrun ar sjunga och upplyftade hastigt sitt hufwud. Förtrytelse och fruktan stodo målade i hennes ansigte, då hon såg en fremmande i ställe: för sin son. BHrukta ide, jade jag straxt; jag är en man, som önskar att stydda Saturnino mot en hotande fara. Heliga Maria! hwad menar ni? År Saturnino förtärd af den brand, fom färgar himlen eldröd der borta ? Ni känner Christino Bergara? Genom att höra detta namn, fom hon utan twifwel hade måns ga skäl att icke glömma, korsade fig den gamla hustrun förskräckt. Ja, ja! fade hon; mwi hade längesedan öfwergifwit detta land, om ungdomen wille höra förnuftets röft. Jag skyndade att underrätta den gamla om Christinos snara ankomst. Det är fent, swarade hon, och jag hoppas att Saturnino ide kommer hem i afton. Himlen gifwe, att skogselden måtte haf: wa afbrutit hand refa.