Ghristino Vergara. Skizz af lifwet i Mexico, af Gabriel Terry. (Fertsättn. från Nr 44) Slutligen fåg jag till min stora glädje genom ett förhäng af palmträn månen kasta en hwit ljusmassa öfwer ett stort fält — det war den uthuggning jag sökte, och som jag ännu fann öde. Denna uthuggning bildade en stor ellips och liknade en romersk cirkus. Wid ena ändan af platsen skimrade en damm, fom må nen belyste i alla regnbågens färgor; den framträdde från den grö: na grunden fom en opal, hwilken blifwit infattad i en smaragd. En tredubbel red af palmträn såg ut som en fördämning, hwilken tillbakahöll det gröna haf, som brusade på alla sidor. Längtande efter ljus och luft kröpo slingerwexterna ända upp till palmträdens toppar, hwilka böjde fig under deras tyngd. Ett underligt bru fande ljud höjde fig från denna gröna ocean; det war, fom om man hörde saften koka i dessa stora trän, fom tusende somrar hade befruktat, och hwilkas wert ingen winter fördröjdt. Jag war utan twifwel iden uthuggning, fom jägaren Balle jos familj bebodde; Berrendo hade fagt, att Saturnino måste wa ra hemma. Hans hydda måste således finnas någonstädes i palm skogen. Den låg sannolikt icke långt frän dammen. Jag ilade skyndsamt dit; men på det Gauchon icke skulle se mig, derest han fom till palmskogen wid samma tid fom jag, gick jag rundt ikring den öppna platsen i trädens mörka skugga. Jag kunde ännu icke