Helsingborgs-Posten – 22 maj 1852, sida 2

hyrda. Flor-deLiana wäntade min ankomst med en feberaktig oas lighet. Oaktadt mina bemödanden mi sslyckats, sökte jag dock att wisa ett lugnt ansigte, då hon kom mig till mötes. Har ni träffat Saturnino? frågade hon med rörd stämma. Jag har gjort hwad ni bad mig om. — Jag trodde mig med denna undflykt funna komma ur förlägenheten; men qwinnan, som älskar, har en skarp blick. vÅi har fett honom? swarade hon. Hwad tycker ni om honom ? Denna gång måfte jag betänka mig, innan jag swarade. Det är icke sannt, ni har ide talat med honom! ropade hon bleknande. Och min tystnad bekräftade hennes misstanke. Ett ögonblick war hennes kraftiga natur nära att duda under för den förffrådliga öfwertygelsen om Saturninos otrohet. Tärarne hängde vå spetsen af hennes långa swarta ögonhår; men det warade blott ett ögonblick — hon uppbjöd sitt krossade hjertas hela kraft och gick tyst tillbaka till sin faders hydda. Jag satte mig tyst utanför i den ängsliga förwäntan, fom wi känna, då wi se luntan närma sig en fylld mina. Flor-de-Lianasd häftiga temperament skulle låta den storm utbryta, som redan länge hade hotat. Jag såg henne ryfanz de närma fig fin fader och föra honom in uti ett sidorum. Sarps tenen, fom fom ut, märfte min sorgsenhet. Jag hade redan oms talat för honom Gauchons misstanke till fin dotter; då jag nu des