Ghristino Vergara. Stizz af lifwet i Merico, af Gabriel Terry. (Fortsättn. från Nr 39) Ju längre jag kom fram, dess djupare blef stillheten. juset och stojet från hyddorne förswann småningom, snart hörde jag blott wattnets swaga sorl och de långa lianernes lätta darrning för en swag windpust. Blott sällan blandade sig ljudet af en sång i byn med palmernas susning. Jag lyssnade med spänd uppmärksamhet och bemödade mig förgäfwes att i det förwirrade ljudet från ffo gen, wattnet och hyddorna urskilja Saturnninos eller bykokettens röst. Jntet steg genljöd på den torra mossan, inga läppar uttalade det swagaste ljud. Allt detta war blott sorgligt warsel för Slorsdes Liana. Här war otwifwelaktigt förräderi, och jag måste känna en bitter fmärta deröfwer; hennes kärlek förtjente en bättre lön. Oz wiss om hwad jag skulle göra, gick jag öfwer den gungande bron och befann mig på det ställe, der jag för en timma sedan stigit af hästen; äfwen der war allt stilla och öfwergifwet. Månen belyste blott en omätlig ensamhet, slätter med högwert gräs, i hwilket lys sande insekter strålade och gräshoppor söngo, stora partier palm trän, fom kastade fina skuggor öfwer slätten. Detta landskap gjor: de ett sorgligt intryck på öga och sinne. Sedan jag gått några steg i rikming mot wattenloppet, wåns de jag mig åt motsatta sidan; slutligen kunde jag icke dölja för — mig sjelf, att Saturnino war borta, och återwände till Gauchons