neraler. Switen red langsat quldterne VU Påsetave —Ct11 os wer Jenabron, fom befinner fig midt emot Marsfältet. Wid pre: sidentens ankomst saluterade kanonerna, trummorna rördes, mufif kårerna spelade och trupparne skyldrade gewär. Sedan presidenten ridit långsåt trupparnes front, steg han af häften wid militärftolan, för att intaga fitt fåte. Örnarne blefwo härpå utdelade; far nebärarne stego upp på trappan, och hwar och en af dem tog fin fana, fom war uppställd wid sidan af presidenten. Denna ceres moni warade blott tio minuter. Presidenten höll derpå följande tal: mESvbdater! Folkslagens historia är till en stor del armeernas. Af deras lycka eller olycka beror civilisationens och fäderneslandets öde. Blifwa de öfwerwundne, så är invasion eller anarli följber: na; äro de segerrika, är det ära eller ordning. Derföre hafwa också armeerna en religiös wördnad för de militära hederstecken, fom i fig innesluta en hel forntid af strid och segrar. Den romer: ska örn, fom kejsar Napoleon antog wid början af detta århundrade, war den mest lysande sinnebild af Frankrikes pånyttfödelse och storhet. Den förswann under wår olycksperiod, men bör återko ms ma, då Frankrike upprest fig från fitt nederlag, blifvit fin egen herre och ide mera skall tillbakawisa fin egen åra. Soldater! Aterz tagen derföre dessa örnar, ide såsom en hotelse mot utlandet, utan såsom en symbol på wår oafhängighet, såsom ett minne från en hjeltetid och fåfom ett adelstecken för hwarje regemente. Återtagen dessa örnar, hwilka få ofta fört wåra fäder till seger, och fär: jen att dö, om det behöfs, för att förswara dem! Efter detta tal, fom presidenten Höll med stark och fraftig ftåms ma, satte han fig åter, och öfwerstarne, fom buro fanorna, begåfs wo fig bort till altaret, nedanför hwars trappsteg de uppställde fig. Erkebiskopen stiger ned, omgifwen af prester, wälsignar fanorna och uppläser ett tämligen långt tal öfwer terten Jerem. 6: 4. De börjas med dessa ord: Fridens Gud, hwars tjenare wi äro, är äfwen härarnes Gud. Derföre hafwa wi och religionen wår plats wid denna krigiska feft. Han häller ett loftal öfwer freden, men för att uppnå denna är kriget ofta ett nödmändigt, faftån förffråd: ligt medel, och derföre billigas det af Gud, derföre kallar profeten det heligt, derföre har kyrkan wälsign ande, uppmuntrande, nästan kärleksfulla ord till soldaten. Han wänder fig derpå till prefidens ten, uppmanar honom, att mindre betrafta forntiden än framtiden, och att i fred återuppföra den få djupt skakade famfundsbyggnas den, byggande med den ena handen och hållande Frankrikes ärofulla siärd iden andra. Han påminner om, att Gud lät Saloz mon och ide Dawid bygga templet. Slutligen beder han Gud wälsigna fanorna med följande ord: Sör dem blott fruftansmwårs da för fienderna till den allmänna freden, och för de nationer, om ännu sådana finnas, fom äro afundsjuka på wår ära och lycka, och fom wilja försöka att störa dem, ad dissi pendas gentes, que bella volunt. De ware för wåra tappre soldater en skyddande makt och en säker pant på segern, victorie certo filucia. Låt dem i sina ärofulla weck innesluta freden och kriget till de godas säkerhet och de ondas räddhåga, och låt i deras skugga Frankrike fritt draga andan, och, till werldens lyda, wara den största och lyckligaste bland nationerna! Efter detta tal gär erkebiskopen tillbaka till altaret, kanonerna dåna, trummorna röras, fanfarer klinga. Messan bestående af ett Kyrie, ett Salutaris och ett Sanctus (komponerade af A. Adam) börjas. Musifen utfördes af 1500 blåsinstrumenter och gjorde ett mägtigt intryck. Kl. 11 gifwa trummorna signal till Hostians fram wisning; kanonerna dåna ånyo, musiken ljuder, de 300,000 Affådarne blotta fina hufwuden, infanteriet knäfaller — det war ett ögonblick, fom man förgäfwes skulle förföfa att beffrifma, säger en korrespondent. Erkebiskopen går åter långsamt ned från altaret, på hwars trappfteg man hade planterat fanorna. Han wälsignar hwar och om fö hwarefter öfwerstarne taga fina fanor och begifwa fig