J Aftensången, Stadskomm. Wadstein. O T— — Helsingborg. — Wår stad hade nyligen det upprörande skådespelet af en utz wandring till Amerika, ide på theatern, utan iden nakna werklige heten. Öfwer hundra personer af alla åldrar från 60 a 70 år ända till späda barn, de fleste från wår provins, begåfwo fig här ifrån i tvenne båtar fredags afton till Götheborg, för att söka lå genhet till det förlofwade landet, der de tro fig skola finna guld och gröna skogar. Öfwer natten uppkom en nordwest storm, hwilken motgång endast lär utgöra förspelet till hwad dessa arma mennis skor hafwa att utstå, innan stycket slutas. — Det är märkligt, att denna utwandringslust genom intet låter hejda fig, förgäfwes pre dikar och warnar man — man föreställe dem med de lifligaste får ger, huru som de mot ett säkert ehuru tarfligt bröd i hemlandet, gå att söka ett owisst; och hurusom få finna ett tarfligt och ännu färre ett rikt bröd. men de fleste der duka under för hunger och li danden af alla flag. Intet hjelper, en oemotståndlig instinkt drif: wer dem åstad. Fenomet hafwa wi för of, men förgäfwes söker man efter någon antaglig förklaringsgrund. Wäl anförer man Europas öfwerbefolkning, swårighet att finna lifsuppehälle, skattors och pålagors ökande, man gifwer politiskt och religiöst förtryck fful den, då deremot Amerika har att bjuda på friare, mera lockande institutioner; men hwad weta dessa massor (ty här är ej fråga om en och annan förlupen individ) om allt detta? Hwad känner wål Pål i Ömeesstad eller Per i Winslöf (utwandrarne woro frän dessa socknar) något specielt om de förs eller nachdelar, fom injtitutionerna i Nordamerika, Mexiko, La Plata etc. hafwa att bjuda på. Frågar man honom hwarföre han will dit, wet han wisst icke att derför nöjaktigt redogöra. Och ingalunda är det för den idoge i fäderneslandet swårare nu än förr att finna lön för fin möda. Ejheller är det endast den utjattige, som söker fig utät, ty sällan förmår han bereda fig medel att tillfredsställa denna lust. Fler: talet utgöres af smärre hemmansegare, mer och mindre bemedlade handtwerkare, som realisera deras lilla förmögenhet, hwilken oftast knapt räder till mer än resans bekostande; och framkomne stå de nu der med toma händer, ty i Bremen, Hamburg och Götheborg, de wanliga utffeppningsorterna, hafwa de förskottswis på de fper kulative rederiernas altaren måst offra sista skärfwen. Wisserligen funna i någon mån sociala förhållanden bidraga till dessa utflyttz ningar, men ej wara de wäsendtliga orsakerna — och hwarför allt mot wester, ej någon gång mot öster? Historien wet ej att oms tala en enda större folkrörelse ditåt. Andra från äldre tider fåne da exempel att förtiga; hwilken möda gjorde fig ide preussiska re geringen för få år sedan, för att hämma utwandringar till Ame rika och leda dem i stället åt egna i öster belägna nästan obebodda trakter i Kassuben och Westpreussen, der jordmånen lofwar den fli tige odlaren en rif lön för fin möda, men allt förgäfwes; man förfmådde alla regeringens anbud af skattefrihet och ftatsbidrag — åt weftern låg hågen. Dessa utwandringar hafwa något analogt med de fordna folk: wandringarne. Det är anmärkningswärdt, att hwarje större folfrörelse i fysistt hänseende gått från öster åt wester. För nåra twå