Helsingborgs-Posten – 13 januari 1852, sida 2

—.eadaueme—ä————ö— — vHar man glömt dig, min fon? fade generalen. För of igt, tillade han, är du ännu alltför ung; du skall få korset, när vu fått skågg. Emellertid tröfta dig dermed. Med dessa ord räckte generalen den stackars Bilboquet ett gulbds mynt. Han betraktade det, utan att taga det. Rundt omkring bland soldaterna herrskade en djup tystnad, i allas ansigten wisade sig deltagande för den lille trumslagaren, utför hwars kinder strida tärar rullade. Kanske wille man just göra en förbön till hans förs mån, då han haftigt höjde hufwudet, såsom om han hade fattat ett stort beslut, och fade till generalen: Godt, gif mig det, jag will wånta till nästa gång. Och likgiltigt stoppade han myntet i sin ficka. Från dessa dagar roade man sig mindre åt Bilboquet; men han war icke derföre mera meddelsam; twertom tycktes han hysa någon märkwärdig plan, och i stället för att traktera fina famraz ter för penningarne, fåfom de hade wäntat, gömde han dem förg: fälligt. Någon tid senare — historien tilldrog fig under ryska fält tåget — höllo fransmännen fitt intåg i Smolensk. Bilboquet hade fommit med och gick ännu samma dag omkring i staden, som om han wille lära känna den. Särdeles uppmärksamt betraftade han innewånarnes ansigten, ungefär som en föpare beser waror. Han syntes blott till en del tillfredsställd, ty hwad han egentligen sökte war wackra skägg. Nu hafwa wisserligen de ryska bönderna, af hwilta då många befumo sig i Smolensk, rätt länga och yfwiga, men ty wärr woro de särdeles röda. Wår trumslagare gick mi