Trumslagaren Bilboquet. (Forts. o. sl. fr. nr 2) Under denna tid stod kejsaren på en kulle och såg med vajs wånda blickar på den lilla hopen. Då soldaterna hade beftormat redouten, sänkte han fin kikare och fade för fig sjelf: tappra goå far de der! Och bakom honom klappade tiotusen man af gardet, fom förstodo fig på sådana saker, i händerna och ropade: bravo, voltigsrer! Napoleon beordrade en adjutant till batterict, och frå: gade honom, då han fom tillbaka: huru många hafwa kommit in? Tjugoen, Ers majeftät swarade adjutanten. Tjugoen hes derslegionskors till i morgon! befallte kejsaren, wändande sig till en general. J sjelfwa werket uppställde sig också följande morgon hela nis onde regementet i en krets och togo återstoden af de båda voltigörz fompagnierna i midten. Man uppropade efter hwarandra nam nen på de tjugoen tappre och gaf hwar och en hederslegionskorset. Ceremonien war slutad och hela werlden wille draga fig till bafa, då plötsligen någon ur mängden med ett uttryck af förwår ning fade: vVoch jag .. jag skall alltså ide hafwa någonting? Generalen, fom utdelade forfen, fåg fig om och framför honom ftod wår wän BVilboquet med röda finder och fuktiga ögon. Du! fade han, fmwad begår du? Men, min general, jag war med, swarade Rilboquet näs stan wred; jag har slagit generalmarschen, och war först i batteriet.