Helsingborgs-Posten – 25 november 1851, sida 3

W— ——— — — tr ban sig och kastade kappan öfwet den mjella bäfwande warelsen sramfor bonom. Stilla, du windens fon ! — pwisfkade ban nil bästen, fom drog andan till sprang. Den tycktes begripa honom och stod orubblig som en broncestod. . Ser vu den der högresta mannen i frankerkappan? Juleima ! hwistade ryttaren till den unga qwinnan. Jag är ide den enda, fem botas ant blifwa spersad på dessa tegel när foten gär opp. Helige profer! — det är han — den föraftlige — Sultan sielf — ban gar här förklädd bwarje natt och spejar — han där i sitt bälte en spänd pistol för hwardcra handen. Ingen wakt fär röra fig sörran ban fljuter. Godt! jag har odsa pifoler! — ywisfade Araben och greps fist -bålte; men hon äterböll bang band, . J samma ögondlick en ston böres, är gården sparrad af tujende Gapieco. Sulla! ban jer oss icke bär i mörkret, — van bar nog stumma ögon — den gamle tigern — ban är mört od) tungsint — hör I ban talar högt för fig fjelf. Häår jag bade 90 huftrur — ingen enda af dem war mig tro: gen — mumlade den gamle Sultan och itirrade på Scraljens murar — de sjönko alla dränfta i sina säckar här i Boeforen. — Om! nu bar jag 200 — oe skola gå samma wåg. Hal — forn soue ban i samma ton — 24 millioner slafsjälar håller jag i den: : na band —ingen enda ffulle röra en fingerled för ar frålja mut lif — bäfwade de ide alla för fitt esset. 30 wizirer swuro mig strobetsed wid profeten — ingen enda af dem Höll sin od — bär förs torfa deras fallna hufwuden på stegten. — Fege som trolöfer — tillade ban med en hanskrart, ywem jag slickar sillesnöret, stryper sig sjelf af fasa för mina bödlar. — Det ban med uppehäll mumlade dessa ord, trädde ban fram i fluggan under muren och fans