Araben i Constantinopel. (Mänskensstycke af B. S. Zangem an) (Ur Upfala.) Det war en stilla midnatt wid Majskördtiden. Den tiflltogan: de månan fpeglade fig i den djupa Bosphoren och foftade filfwers glans på det slumrande Stamduls minarcter. Moscheerna blänkte med mångfaldiga kupoler oc) balfmånar. Luften war nästan ljum; men stundtals afkyldes den plölsligen of en frisk windfläkt från Swarta Hafwet. Denna tid af nanen tycktes den flora staden wara ut: död. På stadsmuren, med ett halft tusental torn, syntes ingen menniska. De öppna förstäderna höjde fig i fila halfdunkel på deras bergterasser. J bamnen blänkte endast här och der en dunkel lykta på skeppen. De tolf portarna wid hamnen woro stängda, och wid den trenonde, som stod öppen, hade wakten inslumrat i Opiidrömmar, Wid Sophiamoscheen och seraljens hufwudport hördes intet annat ljud, än det enformiga sorlet af ett stort wattenspräng. Urs Per cypresserna och de wilda mullbärsträden på seraljens andra gård bördes samma enformiga ljud af wanensträlars fall. På seraljens tredje gård — fom ingen obehörig wid lifeftraff wägade beträda — flod i nattsluggan af den ofantliga muren, under den första Sultan. innans altan, en ung broncefärgad Arab med swarta örncögon och en djerf frigarpanna, med ett få älftande uttryck på den finbildade munnen, med de nätta mustascherna, fom om dessa läppar blott funde utandas milda oc) swärmande kärlekesänger.