Pe nenne porsarnas wäktare drömma — men ide om Agibs tankar och hwad wåra skoddsenglar förmå med wär wilja. Sfydde of Profeten! — hbwiffades det äter ofwanifräån -Jag bar nu tredje gången kastat bort tyranens näsduf från mitt flöre; jag bar tredje gången undansparkat hans galdimyden med min fot, 3 natt wånmade jag bang bödtar med fäden. Kom, fom, min rena dufwa! flvg med din örn till wår öden! Ingen böde! skall röra fliken af din slöja, få länge jag andad. Sålunda flögo de sagta bwiskade orden ömsesidigt från läppar till öron i den stilla natten nenom murens skrymslen. En ögonblick dereftar fladdrade en stor bwir slöja fram öfwer altanen. J florct dolce fig den lsjufwasie ungromtiga qwinnoskepnad, utan annan klädnad, än länga ljueröda mameluder, med gyllne border öfwer de mjella fötterna, och derofwanvå en hwit linnefjol med länga nedbängande ärmar. Hon siod alldeles styld i slejan ech spejade omkring fig vå alla sidor. Hon band en stege af jöne derrifna sbawlar wid altanens jerngaller. Län som en sogel, iwäng: de bon fig ut öfver gallret och tyckies ett ögonbkick jwäfwa i tf ten. Hon omslöts dock snart af den unge arabens armar, och satt nästan i samma ögonblick twärs öfwer lejonbudstäcker på bäslens ryga och klappade den med fin täcka fot. Den trogne bingsten wäån: be bufwudet ät den sidan och rörde smekande den lilla behagliga foten med fin swarta nod. Öfnens rasta fon bade swängt fig upp rå häfteng länd. Han understödde ten sköna beflöjades rygg med den wenfsra banden, pwari ban derjemte höll ridbetislet. Öfwer sin högra ärm bwirfla: de en sommanmnullad sartarisk Lapo (bästfängarsnara), ywilfen fom su tämd orm följde bonom på hwarje wägsam utflykt. Just som dan ämnade giswa hästen tecken att säna af i syrspräng, yejdade