Helsingborgs-Posten – 24 mars 1851, sida 3

Ta FTäall dlt sardisst inom Id TOTT HE, som ywilten som yelst QMe nan skulle behöfwa, äfven om det genast påbörjades. ; — Ni ser min sorg, återtog enkan; ni bör kunna fatta min os tålighet. Skynda er dä; framförallt utweckla få mycken pragt fom möjligt. Spara ide på kostnaden, och gör ett mästerstycke. Under de första dagarne fom följde bärpå upprepades desfa föreskrifter i bref. Tre månader woro förflutna, då artien äterkom. Han fann enkan ännu fwartflåtd, men bon war mindre blef och i hennes sorgdrägt förrädde sig nägot litet kofetteri. — Nu, min fru, fade ban, är jag helt oh bålet till er tjenst. Ådb! ändiligen! det war ganska bra, swarade enkan med ett kebagfullt leende. — Jag var gjort min esquisse; men för att få likheten fulfomlig, behöfwer jag ännu en seance. Tillät mig säledes gå in i er kammare. Ä — I min kammare! hwarföre få? — För att få fe porträttet, naturligtwis. — War då så god och gå in salongen, Her fins det för när warande. — Ab! — Ja, det sitter bättre der, det var en bättre dager i salongen, än i mitt rum. — Will ni se utkastet till monumentet v — Gerna! .. Åb, få prägtigt, bwilfen fyr i ornamenter! Det är ju ett riktigt palars, den der grafwärden. — Ni sade ju till mig sjelf, att det i pragt id: skulle få öfwer. träffas af någonting; jag bar ide fett på kostnaden, och fe bär kostnadsförslaget. — — O, min Gud! utrovade enkan, sedan bon kastat ögat vå flutsumman ... Men det är ju lcnormt! — Det war era ordres, at ingenting borde sparas. — Wieserligen, nog will jag göra någonting för saken, men in: tet bör jag göra nägra dårskaper beller. — Det bår är ocksa lockligtwis endast ett sörslag, och man fon söra infkränkningar deri. — Nå wåäl! om wi slulle ta bort templet, kolonnerna, bela frings byggnaden, och ämöja oss med statyen? sädant tycker jag funde wara nanska lämpligt. — Utan twifwel. — Det är säledes öfwerenskommet ... bara statyen. Kort efter detta andra besök insjuknade artisten farliat; ban nödsakades afstå från fina arbeten, och efter en resa till Jtalien, som blifwit föreskrifwen af läfarne, inställde ban sig på nytt bos enkan, som då war i tionde mänaden af sin sorg. Också fann han nu några rosor ibland cypresserna, några gla: bare färger fom lekte på en till bälften dyster fond, Arviiszten medförde en liten model i lera till statyen för att wisa i miniatyr huru tet egentliga arbetet utfördt skulle komma att fr w. — Tyder ni det är lift? frågade ban enkan. Det förefaller mig något smickradt: min man fåg bra ut, det är wisserligen sant; men ni bar deraf gjort en Arollo. — Werkligen? Nå wål! jag skall justera mitt arbete efter porträttet. — Det lönar inte mödan: lite mer eller mindre lift, ywad bes tyder det — Ursägta mig, men jag år sjelf myckrt noga med att allt blir så fullkomligt fom möjligt. : — Om ni då få nödwändigt will ... —Der är ju salongen här till wenster fom porträttet bänger, icke så? Jag går dit. — Det ar icke mera der, återtog enkan, i det bon drog på en klocksräng. — Bariist, fade bon till betjenten som kom in; tag ned salig berrens porträtt..