war beskrifwen till de aldra minsta detaljer; en sak, som isynnerhet bade förwänat bonom, war att fastän denna qwinna bar djup sorg, hade hon på sin arm ett korall-armband. Fru Rochebonne bar äfwen sorgdrägt, och bade likaledes ett korall-armband, emedan detta ensamt kunde läta Marceline igenkänna henne; hon borde saledes wara den brottsliga, som man sökte. Se der hwarföre Fouquier Tinwille syntes sä lycklig. Marceline od) hennes mor blefwo begge på en wink of alle männa åklagaren bortförda ett enskilt sängelse. Fru Rochebonne förutsäg det olydliga öde, fom wäntade henne, men Marceline tänkte att allt skulle snart sluta och att det endast war ett ögonblicks upp: skof, på det att den, fom bon kallade fin beskyddare, funde uppfylla de nödwändiga formaliteterna till fin fänges frigifwande; också fyne tes henne detta dystra fängelse wara förwandladt till en bebaglig wistelseort. Sittande wid sin mors fötter betraktade hon henne med kärlek och glädje. Den olyckliga fru Rochebonne wågade icke föra den bedrägliga illusionen bos sin innerligt älskade Marceline, som hon war få lydlig att äterse, och försökte att fmåte emot henne; men, emot bene nes wilja banade fig twå heta tårar wäg utför hennes bleka och afmagrade kinder. En timma förilöt sålunda. Derefter kom man för att hämta fängen. Revolutions tribunalet wämtade henne. fNorfso