En morgon, då Marximilian Robesvierre war ensam och arbetade i sitt fabinett, inträdde snickarens syster, bos hwilken ban bodde, och sade till bonom att ett swartklädt fruntimmer begärde att tala med honom om en affär af största wigt. Meximilian samtyckte att emottaga denna fremling. Det war ett bögwext och wackert fruntimmer, med ädel figur, men bennes ögen utwisade en utomordentlig öfwerspändbet. — Hwad will ni? frågade Robespierre yenne buttert, få snart ban säg sig ensam med henne. — Hwad jag will 2. .. afskywärda missfoster, fom jorden är trött att bära, sade bon, fästande på tribunen tigrinnans blick, fom är färbig att förta sig på sitt rof; jag will begära räkenskap af dig för min fars oc min makes blod, du nyss låtit lönnmörda... Och under det hon talade så, drog bon en dolk från fin barm och wille stöta den i honom. Marimilian bleknade och tillslöt ög0e nen, troende fig utan räddning förlorad; men i samma ögonblid öppnades dörren, och Fouquier Tinwille inträdde. Wid denna fyn utftötte fremlingen ett förskräckligt rop, och far stande dolken, fom bon böll i banden, störtade bon fig skyndsamt emot dörren, innan bwarken Robespierre eller bans wärdige tjenfte: ande bade tänkt vå att qwarhälla benne; oaktadt deras rop, för. swann bon för allas ögon, och alla efterspaningar efter benne woro fåfänga. Hennes signalement bade likwäl mycket noggrannt uppgif wits af den blor törstige och fege Jafobinen; sjelfwa bennes klädsel