— Hvad will du mig frägade denna sträft. Sedan bon betraktat Marceline sade bon: — Men det är ju min lila döfstumma, min grannes, mor Bi dois systerdotter. Hwad år det som oroar dig, min skatt, skall jag ffrubba upp bonom lite? fortfor bon, fällande sig med bänderna i sidan, och stolt ingående midt i gruppen, fom bade samlat fig omfring blomsterbandlerskan. Alla drogo fia tillbaka för att lemna henne plats, oc) den mo: diga qwinnan fann fig snart framför den stackars Marcelines angripare. — Sir det du, fom uppskakat denna unga flicka? — Swara nå. got, min berre, fade hon mätande honom med en wild uppsyn. Wet du inte att bon är under la Halls qwinnornas beskydd? och we den fom förolämpar benne! det kan endast wara en ariftofrat, stor sak i det. — Man wisste icke bwem denna flicka war, swarade winhandlaren helt flat och ganska orolig öfwer dessa hotelser. — Nyss war detta en bistoria att skratta åt, tillade han, under det han droa sig tillbaka, doft murrande fom en hund, hwilfen man nyss fränryckt ett rof, fom ban trodde fig ega. ÅKskädarne af detta uppträde berättade det straxt för andra; och dagen war ännu ide förfluten, innan den wackra blomsterhandlerskan war känd i beta qwarteret sasom beskyddad utaf Hallen. Också mi: sades benne tusen små artigheter. Jnnan aftonen anlände madam Bitois, orolig öfver det fom bade funnat hända hennes skyddling; hon war lyckligtwis okunnig