ä AOOc— —————— — om den lilla dram, bwarmed bennes dag hade börjat. Marceline emonoa benae med smäleende vå låpvorna od öfwerlemnade åt benne belopvet af dagens försåljning. Alla bennes blommor bade blifwit utsalda. — Det är bra, min flicka; det är bra; du har arbctat bra och du skall göra lyda om detta fortfar, fade ssmålecnde den goda grinnan, fom inflyttade ven lilla boutiken hos fin granne, och) medförde fin ffyrdling. Andra och de följande dagarna förflöto äfwen mycket luant men, ack! utan att medföra nagon förändring uri Marcelines mors bes lägenbet. Under nära en weckas förlopp fom bwarje morgon den unga blomsterhandlerskan med bopp i bjertat, och bwarje afton gick von bort grymt bedragen! Slutligen en dag tyckies en owanlig rörelse föregå i fängelset, oc emot middagstiden wisade fig en herre, om: gjordad med ett trefargadt skärv oc omgifwen af wakt, för att ine trädo. Marceline gissade att denna fremlina war en betydande pers fon, bwars beffydd bon borde anropa. Också afskuddande sig all rårsla, all blvgsel, svrann bon emot bonom och störtade fir rå knå uttrackande till bonom fina betjande händer. Fonauer Tinville, allmänna aklagaren, ty det war han, drog sig bestärt tillbaka wid detta owäntade uppträde; allt syntes bonom som en fomplott emot bonom sjelf, men ban bämtade sig snart. — Hwad will du wackra barn? sade han med en tigers uppsyn,