Helsingborgs-Posten – 11 juni 1850, sida 2

bandet. Marceline tog denna hand och förde den wördnadsfullt till sina läppar; hon öfwertygades då, att denna prydnad hade tillhört hennes mor, ty hon igenkände det på ett märke, som erinrade henne om en lyckligare tid! det war en obetydlig springa På guldläsen, fom uppkommit en dag uti deras kära tillflyktsort i Nantes, då, ins nan den förskräckliga händelsen förjagade dem derifrän, Marceline lekande med sin moder, aftog bennes armband, hwilket nedföll på marmorskifwan framför kakelugnen och något skadades. Den goda madame Bidois trodde att erkänslan ensam hade ä. dragit henne det stackars barnets ömma smekningar, också frägade hon henne ännu enträgnare hwarmed hon funde wara henne till tjenst. Marceline lät benne då förstå, att hon hwarken kunde höra el ler swara henne. — Gode Gud! Ni är döfstum, mitt stackars barn! utropade den goda blomsterhandlerskan, och Ni har kanske hwarken far eller mor, ingen som drar omsorg om Er? Stackars barn!... Stackars barn! ... Marceline gissade allt det deltagande, som den förträffliga avin: nan wisade henne och önskade att blifwa bos benne, för att lära fänna, bwarifrån hon erhällit armbandet, swaga spär, som skulle kunna leda benne att äterfinna sin mor, samt låt henne förstå huru tacksam hon skulle wara derför. YHon är kanhända utan tillgängar, utan tillflykkt..., fade blomsterhandlerskan djupt rörd; jag Mall tillbjuda benne att blifwa hos