ä HVMÄAi—— — e —— — — bos mig, och det skulle wäl wara besynnerligt, om wi icke efter en eller twå dagar skulle förftå hwarandra. Och för att sätta denna tanke i werkställighet, tillbjöd hon Mars celine att taga plats wid hennes sida. Den unga flickan antog med alädje det förslag, som gjordes benne, och för att bebaga sin nya beskyddarinna, tog hon några blom: mor i fina händer; hon wände dem med bebag mellan fina hwita och afmagrade fingrar, och giorde snart deraf en förtjusande bouquett. Hon är alltför söt, denna flita, fade den goda qwinnan, betraktande benne med intresse. Stackars barn! det är henne omöj. ligt att tala, stackars liten! ... och fanske äfwen att arbeta, ty bennes små wackra hwita händer utwisa ingen arbeterska. Det är werf: ligen ledsamt att icke weta, hwarmed man skulle kunna wara henne till tjenft. Dagen förflöt fålunda, och här aftonen fom, fände fig den för. träffliga madame Bidois sä starkt dragen till den lilla döfstumma, att bon skulle hafwa erfarit en werklig sorg, om hon bade mått fil: jag från benne; ocdfå då natten inbröt lemnade bon fin boutik och ledsagade Marceline till fin tarfliga boning. Så snart de inträdde, sökte den unga flickan med ängslan oms kring fig, i bopp att finna papper, bläck oc penna, med hwilka hon stulle funna tacka fin wälgörarinna och fråga henne om det arm. band, fom bon bar; men bon säg ingenting dylikt. Modfälld neds slog hon sergset ögonen mot jorden, der hon blef warfe en bit kol.