Sorall:Armbandet. (Forts. fr. föreg. nr.) Denna qwinna, känner hon då den olyckliga fängens öde? frå: gade hon fig widare ... Marceline närmade sig då blomsterhandlerskan, och betraktade henne med det lifligaste intresse. — Näwäl, min lilla wän, wälj af mina bouauetter, sade den goda madame Bidois, som trodde sig bafwa funnit en kund, de äro friska som ni och nästan lika wackra. Befalles rosor? Befalles neg: likor? tala, man skall strax wara till er tjenst. ö Den stackars lilla vörde icke den goda qwinnans ord, men bon förstod dem; också skakade hon sorgset hufvudet och två stora tårar rullade längsamt utför bennes bleka och afmagrade kinder. Wid denna fon kände den förträffliga blomsterhandlerskan sitt hjerta smärtsaumt sammandragas. yganske är bon utan arbete? ... kansle är hon äfwen bungrigs? fade bon till fig sjelf. Knappt hade denna tanke uppstigit bos henne, förr än han tog ett stycke bröd ur en korg, som stod bredwid henne, och räckte det till Marceline, under det hon med godbet sade till benne: ö — Se der min flida, tag detta, och säg mig hwad ni fan göra, på det jag hos mina funder må söka arbete ät er. Den band, fom den förträffliga blomsterhandlerskan framräckte den unga flickan, war just den, hwars arm war prydd med arms