Hwarjebanda. — Wir ett besäk Graf den !iredje gjorde i Skåne, träffade hon utansör Helsinabora en anböe, som satt och tiggde vå landswägen. Custaf den tredje gaf. fig i tal med: ven gamle, oc då van fann, att mannen, fom war alldeles lom, lik wäl bade ett owanligt ör: ständ, inlät ban sig med honom utt samtal. De: ena ordet tog det andra, oc samtalct bl f snart lifligt emellan komungen och tiggaren, oc Castaf utwecklade denna tjutande älsk värdhet, hwars minne ett halft sekel ej kunnat ntplåna bog dem, fom en gång dertill warit wittuen. Efter samtalets slut gaf an tiggaren wid afskedsagandet en dukat. — Gud rälsigne Eders Måj:t, sade tiggaren wid an: blicken af guldwyntet, — den här dukaten fal komma tiflbafa med ränta. — Jaså, du förstäx hwad ränta wil säga, swarade fonuns gen småleende; nickade farväl åt tiggaren; steg upp i wagnen och for bort med wanlig blirtsnabb hastighet. — Två år efteråt, då fonungen en dag på Stockholms slott fatt fördjupad i begrandande öfwer något af de bekymmersamma förhällandån, hwilka singgade de senare åren af Gustafs lysande regering — anmäldes ett bref från magistraten i Helsingborg, jemte en åtsöljande tung ask. Custaf öppnade asten. J den lägo twenne paketer. Det ena, fom war belt litet, innehöll en dukat. På det andra stod skrifwet: Näntan. Detta paket innehöll Twå Tusende Silfwerspecier. — Magiftras 1