Helsingborgs-Posten – 4 december 1849, sida 2

wet jag ide, men bans blick lugnades, hans förskräckelse upplöste fig i en täreflod, och ändtligen hade han repat sig så wida att han kunde sacka de kringstäende för deras deltagande. Snart kommo dykarne, oc) en af dem begaf fig utan dröjsmål ned i strömmen. Den ängfliga otålighet, fom röjdes i allas ansigten, fan ej deskrifvas. Ändtligen syntes dykaren äter, oc) medförde — icke penningesäcken, men wål en liten jernkista, ywilken genast uppbröts. Den war folld med tjugofranks:stycken i guld utgörande en summa af nära 12,000 frank, efter hwad man funde finna wid ett hastigt öfwerslag. Dy: farne som woro tre, kunde knappt styra fin glädje öfver det fröna fyns det. Sedan hoppade en åter i wattnet, och honom lyckades det är terföra penningesäcken. Den stackars mannen funde knapt tala, dä man gaf honom den; men ändtligen utbrast han i dessa ord: Sud belöne er! Ni weten ide, hwilken wälgerning ni wisat mig. Jag är far åt fem barn; jag har förr warit i goda willfor: men många förenade olyckor ha bragt mig den största nöd. Ett obefläckadt namn är det enda jag äger qwar, och den omständigbeten har jag att tacka för min nuwarande lilla tjenst. Jag bar ej haft den mer än en wecka; och utan er bjelp hade ten gått förlorad. Ni har är terffänft mig åt mina barn, ty alldrig hade jag öfwerlefwat det er lände, bwari jag skulle ba försatt dem; Gud belöne er; Han allena fan det! Medan ban fade detta, kände han i fina fickor och letade tillbova några franf. Detta är allt hwad jag äger: det är litet; men säg mig bwar ni bo, och i morgon ... uYngen styfwer! —