Flickan med Blommorna på Pont neuf. Jag gick öfwer Pont neuf i Paris, då en bärare frän franska banken, trött af sin börda, fom bestod af 9000 frank i silfwer, fad: nade och stödde fig mot bröstwärnet. Men i detsamma snafwade ban, antingen genom oförsigtiabet eller säckens owighet — och säcken föll i Seinen, som just på deta ställe är ganska djap. Aldrig glöms mer jag hans förtwiflade blick. Han gjörde en rörelse, som wille han kasta sig efter, och jag tror ban skulle ha werkställt fin föresats, om icke en liten söt flicka, som sälde fiolblommor, haft nog rädighet, att hålla uti honom med begge bänderna och skrika på hjelp, hwwils fen odfå straxt war til finnandes. Låt mig wara, låt mig wara! — utropade han — jag är olycklig för al min tid. Hwad skall det bli af hustru och barn! En mängd röster hördes, dels för att trösta, dels för att fråga, hwad fom war å färde; men de öfwer: ljudades alla af den lilla blomsterflickans silfwerklara toner, fom fade: Gif er bara tälamod, min goda wän! Det är ingenting förloradt. Man kan ju springa efter dykarne; de ska nog ta upp säcken. Genast sprang ett halft dussin efter dykarne, oc) de mar: blifwande tröstade den stackars bäraren så godt de kunde. Den ena tom med ett glas likör, den andra med bränwin, den tredje med cau de fologne, och flera med sockerwatten: men flickan räckte honom ett glas friskt watten och fade: Drick; det bjelyer. Och werf: ligen syntes han derefter blifwa litet bättre till mods, om i följd af den falla drycken eller det medlidande sätt, hwarpå den bjöds honom,