Helsingborgs-Posten – 25 augusti 1849, sida 2

för samma konst, dä nöden, den härda fienden, inställde fig och upp: fordrade honom till kamp för stundens behof. Han, fom eljest ringa aktade det lätt förtjenta guldet, lärde nu känna def wärde. En bög byra för den rymliga lokalen påminde honom derom, och få gjorde äfwen de dagliga utgifterna. Att till hemlandet berätta fitt läge, bade ban alltför mocken fonstnärsstolthet; ban mäste skatta fia locklig, om slumpen tillförde henom köpare, som betalade honom för bang arbeten hälften, tredjedelen, ja fjerdedelen af värdet. Han måste bortslösa fina werk på ockrande spekulanter, fom, efter att hafwa prejat honom, med desto större fördel förde rofwet till England. Dessa alla band lidanden, strider och förtwiflan, har jag, ens sam, bewittnat och delat, under det jag bemödat mig att i miftrör stans funder dämpa swallet af bans lätt upprörda finne, hans retliga ärelystnad, hang widt famnande fantasi. Men orsak hade han doc att förtwifla, ide blott öfwer sitt ekonomiska betryck, utan wida mer öfwer förfelandet af den sköna drömmen, bestämmelsen, lagarna i Frankrikes hufwudstad. Jag byste för honom ett djupt deltagande och, för att lugna honom på ett fätt, fom mäste komma honom till nytta, tog jag till och med tillflykt till bans ambition och förebrådde honom i hårda ord det omanliga i denna modlösbet. Då jag fä lunda uppwäckt hans sjelskänsla och förmått honom att afftå från detta sjelfpinande, gladde jag mig obeskrifligt att aflocka bonom ett löje öfwer dessa feberanfall. Det skedde med honom säsom med Pictro da Cartonas målning, det gråtande barnet, hwilket genom nägra få enkla drag förwandlades till ett leende. Wi besökte en dag Jenny Lind. Målaren och hon woro gamla bekanta och gladde fig ät återscendet. Men hwilket återseende för bonom efter ett få djupt fall. Hon, den firade, af ryktet krönta; han, den glömde, obemärkte. Han wille ide för benne tillstå, bu