rudan hans ställnig nu blifwit, för benne, som känt honom under bang medgängs och äras dagar. Men likwäl undslapp honom owetande mycket, fom förrådde honom och hon gissade till hwad han förteg. Hon önskade att besöfa bans atelier och bese skapelserna af bans konstwerksambet. Besöket utsattes till följande morgon. Hon kom och hade i sällskap en följeslagarinna ifrån Swerige. Han förewisade henne ett antal sköna målningar, fora och små, till en del fulländade, men få riktigt färdiga. Hon uttalade en lindrig för rebråelfe, för det ban lemnat fina arbeten i detta skick. Målaren ursäftade fig dermed, att ban blifwit modlös och nedstämd genom det lägerwall, pwari konsten genom revolutionen råkat. Härföre fit ban afböra en liten straffpredikan, fom flöt med den anmärkning, att det wore ett försyndande mot konsten, att öfwergifwa alla förs boppningar; att just under en fåran tid af förwirring och elände borde en fonstnär äterfinna fig sjelf i konsten och deraf hemta tröst. Wi ba ju för närwarande fonfterpofition i Paris, tillade Hon; bwarföre stå alla dessa taflor bär och ide der? Ack! hwem bryr sig om konsterpositionen nu för tiden? Hwad båtar sådant? inwände målaren. Jenny Lind fortfor: Den fom öfwcergijwer fig sjelf, den är ock öfwergifwen. Wälarens blick uppföfte mig. Hen gick in i rummet nästintill för att flytta in andra taflor. Jag begagnade tillfället af bans frånwaro för att lemna nägra upplysningar ät henne, som så warmt sontes intressera sig för bonom. Halfhögt förklarade jag gätan, bwarföre icke taflorna befunno fig på expositionen. Konstnären sak nade medel att bekosta ramar till dem; ban saknade än mer: dag: ligt bröd. Jag hann ej säga många ord, innan han äter inträdde. Jennp Lind betraktade med deltagande och beundran hang ar