———W—— ——— Jenny Lind och Målaren. (Berättelse af Aug. Cathy.) Jenny Lind war nyligen i Paris. Hon hade, jemte en sin wän, en äldre Engelsk dam, hyrt en treflig boning i de Elyseiska sälten, der hon kunde ostörd hemta fig från fina ansträngningar uns der sejouren i England. Med undantag af Meyerbeer och några wänner, umgicks hon med ingen. Hon war wid sin ankomst fon: barligen aftärd, men ersor redan efter några dagar det wälgörande inflytandet af ett stilla lif i lugn afskiljdhet. Att höra henne sjunga är en stor njutning; en ännu större är att höra henne under förtroligt samspräk: och en wederawickelse för själen är att följa bens ned goda hjertas handlingar. En fådan handling från hennes sista wistelse bär finner jag mig af mitt bjerta uppmanad att meddela, då den få naturligt framställer hennes själsädelhet och konstnärliga finkänsla. I den mån denna handling gjort ett lifligt intryck på mig, mäste jag äfwen blifwa mer omständlig i berättelsen. En umärkt och firad nordisk konstnär chans namn will jag för tiga), en målare, fom mot flutet af är 1847 inträffade bär, och säg för fig en lysande framtid öppnad genom ett gynnsamt upptar gande af bofwet oc) den härwarande konstwerlden, fann dessa förs boppningar gäckade genom Februari-revolutionen. — Jag förbigår skildringen af de lidanden, fom af den förändrade fällningen tillffyndades honom. Högaktad såsom menniska, wärderad för fjälgförmör genheter och mängsidig bildning och säsom konstnär tillbörande den första rangen inom sitt fädernesland, säg ban fig plötsligt i främmande fand nedstörtad från fin Höjd, obemärkt, ouppsöft, likgiltigt sedd at fin omgifning, röfwad af gatutumulter och politiska upptrås den af alla flag, under det konsten beröfwades, fitt wärde och sitt bröd och nedsjönk till djupet af obetydlighet. Ånnu kämpade ban