Will du se den dygd, som handlar, warm för sanning blott och rätt, och, hur än sig allt förwandlar, aldrig byter tänkesätt, men i med och motgång lika, manlig, fast och allwarsam står ännu, om alla swika, fom i stormen ekens stam? Will du se den dygd, som lider stilla, tålig, full af hopp, och i smärtans långa tider blickar lugn mot himlen opp, ler ännu i fromma tårar, ödmjukt böjd wid korsets fot, och fast qwalet hjertat sårar, tager kalken nöjd emot? Tråd med wördnad då till griften der den Ådle gömts i dag; läs der trogna minnesskriften, tolfad nyss i sorgklädt lag. Spörjer du om mer än detta, fråga rundt kring stad och bygd; mycket skola de berätta om den hädangångnes dygd: Hur sitt kall han redligt skötte, ledde månget wärf af wigt, hur med manligt mod han mötte hwarje strid för rätt och pligt, bländad ej af stundens rykte af fäfänglig äras glans, nöjd, om tacksamheten tryckte kring hans lock sin eklöfskrans. den 15 Maj 1849. — — 77 Hur han sist med kraften bruten men i Christo stark och from fann, intill hans hjerta sluten, i Hans nåd fin rikedom, himmelskt ljus i mörka öden, och i bitter smärtas tid bästa trösten, och i döden stilla hopp och salig frid. Nu din Hmwila mare ära, oförgätne Medborgsman! Må ditt lif, din död oss lära troget werka för hwarann, för det Ewiga i tiden och det Godas seger blott, menskowärdet, ljufet, friden så i hydda som i slott! Slägter komma och förswinna, menssoor födas, menskor dö. Allt, hwad herrligt här wi finna, windarne i rymden strö. Nöjen, skatter, makt och anor bli en handfull stoft till slut; men det Godas segerfanor wecklas bortom grafwen nt. Bortom grafwen Gud och låter wänner såta ses igen. Kärlefen ej wänder åter, öppnar himlens salar än. Sorgsna Maka! Du, som skädar nu dit upp i tårögd bön,. hör hwad Hoppets Engel bådar: ftor är trogen kärleks lön! Th—r. Wid Borgmästaren och Riddaren H. annd Mrar