ÅS-r-A 1412 Ät FE NE ME FPP MS ER de es os PR 7 fälla den starke. — Och den gamle Orwar, hurudan pygme är icke han emot den nye sundiske Orwar, mot denne publicitetens jätte, moralpredikarenas lejon, den qwickaste p—o, fom ännu betrampat den swenska jorden, mot honom som nedslär, förstör och dödar med — epigrammer. Mä icke hären resa sig på mitt hufwud, hjertat flå wäldslag i fina cawiteter. Och likwäl händer intet af allt detta: hären ligga fom wanligt temligen jemna och hjertats flag äro lugna. Jcke att undra öfwer: wi äro ju ett hjerta och en själ, säsom wanligt är med magnetifös ren och somnambulen: det är sympathien som utgör sambandet of emellan; om antipathi fan icke ens blifwa fräga. Ni älskar det glada lifwet och, såsom en äkta bellmanist, be: siunger ni det — alldeles i tidens smak: ni ogillar icke principer bwarken i fräga om punsch eller spel eller kyssar, men finner blottade dolkar och nitingsdäd wara äfwentyrliga; detta är ocksä klart fom dagen. Det förfärligaste djur ni wet omtala är en rabulist. Na: turligtwis! Mången blir rädd för fin egen skugga. Alla dessa saker äro ju odisputabla — hela raden af artiklar äro i den förträffligaste hållning och grundtonen noga följd från början till slut. Märkligt nog att, detta oaktadt, någon fan wäga twifla på uppriktigheten i era affigter. Jag är nödgad att fåaa er bwad jag wet om dessa twifwel, och hoppas göra er en tjenft, då jag nu går att, på mitt hwardagsspråk, lägga dem i dagen, En bar welat, i era bref till doftor W., finna en mörk anlägg: ning, ide blott mot er själasörjare, utan jemwäl mot klereciet i allmänhet; ty, om doktor W. möjligtwis kunde fällas genom fars kasmer, eller hans reputation lida nägot wäsendtligt afbräck, så skulle det öfriga presterskapet lätt kunna fällas med samma wapen. Förra delen af detta pästäende är ju uppenbart orimlig oc) den sednare orimligast. Grundtonen i era bref är ju den sockersötaste, den bes bagligaste man will tänka; sjelfwaste Beethowen skulle ide sätta en bättre andante. Omöjligt har det kunnat wara er afsigt att göra doktor W. löjlig, ännu mindre att kasta smuts på honom eller på bans embetsbröder; ty ni är icke fritänkare eller skojare i religiongs wäg. Detta är ju tillräcklig wederläggning. En annan har gått längre, och i talet om dolfarne, om kappa och frane och rabulisteri, fett bestämda fidobugg åt er skyrdling; han will finna antydningar om spioneri, om janseniem, om jesuitism etc. etc. suart sagt i hwarannan rad, äfwensom att utropet: elden är lös! skall wara framkalladt frän en ganska ful historia, hwars blotta antpdning bör gifwa tillfälle till däningar, fa, till wertligen gratiösa däningar. — Också skall en predikan a Ia Per Nyman någorstädes blifwit hållen. — Om få i fanning är, tillägger samme talare, få kunde wäl detta gifwa anledning till epigrammer. Ni fer att denne är en af de wåra, En tredje — ea rabulist; ide sannt! — finner andemeningen klar som i ett axiom. Han uttrycker sig med den säfraste mine i werlden: O. O. will göra presten löjlig; oc ban bar lyckats åt: minstone för ögonblicket. Brefskrifwaren får böra bravorop från hela den lättsinniga bopen; och de mera sansade få antingen instämma eller tiga. Men det fan ide dröja länge innan lugnet och den förnuftiga besinningen återwänder. Den hyfsade skall blygas öfver ett fådant der radotteri, och den obildade fadlar om med winden. Det länder ide ett samhälle till heder, bwarken att utställa fin prest för begabberiet eller förföljelsen; oc Helsingborgs samhälle bar förråd vå männer med nog werloserfarenhet, med nog böjda tänfefätt, att de akta sig för stötestenen. Härförutan är ju doktor W. en man fom grundat sitt rykte säsom en af Sweriges bästa ypredi: kanter, kan ock hända säsom dess ypperste folktalare. Usch, herr Od! detta träkiga tal lätsade jag ide höra. Wi fänna ju hwarandra, och jag beböfwer alliså ef utsätta mitt namn. Men som jag för denna nu aflagda bilt icke kan wänta att bli löst ur förtrollningen, så lofwar jag lyda och säga allt hwad —k — —