Hertigdämenas revolution är hwarken sceial eller politisk, utan utgången från ett parti. Motständsandan rörer sig blott i de högre standen; folfet sjelf är blott gripet deraf genom retande föreställningar om en erått, som det ej känner så djupa werkningar of, att det med ifwer sjelf mill föra friden. Derför har upproret mast taga tillflykt till fremmande hjelp. Kan det lyckas Danmark att beröfwa det denna hjelp, skall det ej längre hafwa magt att halla folket i twång, lemnadt åt sig sjelf kall det bli till intet. Det är ej blott hwad fom skett, utan hur det skett, fom under betraktandet af tilldragelserna wäcker menniskowännens djupa smärta. Man skulle trott, att under en 34-årig europeist fred bileningen utwecklat fig få, att ofnunigheten och de onda lidelserna icke skulle kunnat få öfwerwåldet och under borgerliga strider öofwergå i grymheter och skändliga brott. Detta ärs revolutioner bära ett förskräckligt wittne om motsatjen. Det år ej enighet och brederlighet, fom lifwat hjerta i striden för friheten, utan hat och hämd i sin högsta petens. Man har ej få mycket söft bemäktiga fig orättmätigt undauhällna förmåner, som att tillfoga sina fiender skada; de tyska folken, som wilja wara ett mönster för en sansad och fast farakter, hafwa dock försummat, att försäfra sig om hwad de wunnit, blett fer att tillfredsställa sitt hämdbegär. Det är demo: fratiens urartande till anarfi, fom banat reaktienen mågen. Sann frihet fan blett winnas genom upplysningens makt. Liksom friheten allena fan rätt ofwas och mår: nas af förnuftet, få fan den blott förwärfwas genom förnuftet. Wilja felfen wara fria, skola de i upplysningen hafwa det bästa wapen till dess winnande; den innebär en kraft, fom ej besegras af bajonetten. De mån, fom ärv foliets janna wanner och wilja befria det från ofet, böra derföre, lärda af tilldragelserna, wäl wafta sig att reta det till strid, utan sofa uppnå sitt ädla mål genom att i alla riftuingar nitälska för upplysning och bildning i folfflasferna. Kraftigast äro dock regenterna uppför: drade dertill, ej blott derfor att det är en helig pligt att främja andlig utweckling, utan och för deras sjelfbestånds skuld, ty händelserna lära dem, att upplysning år tronens säkraste stöd. Den rå, etyglade fraftens utbrott skall alltid wända sig först mot dem. För hwarje revolution ha tronerna stakats häftigare och den sista har kastat få mycken fram och förödmjufelje på regenterna i de land, hwarest den kostat medborgares blod, att de funna wänta, wid nasta, art hemfalla at en straffande MNemesis. Blott genom att låta sann upplysning nedtrånga djupt bland folfet ffola de afmärja egen undergång och alla samhällsförhallandens ödeläggelje under ett frame tida utbrott af folfwiljan. Wål stola de ej tå herrska fom sonveräner, men de skola i fred, omgifna af fäårlef och aktning, funna uppfylla regentens sanna kallelse: utbre: da enighet, andefrihet, wälstånd och tillfredsställelse i fina stater. (Slut.)