?ltterwunn rögenterna mäulitsll, å orlöorade Tyhsta tttsidaselibet I FJrulltsttt u mycket mer i betydenhet ech inflytande. Rifsfors. fom i Maj med souverän myn: dighet förfunnade att inga lagbestämmelser kunde få giltighet utan i öfmerenskåme melse med det författningswerf, fom den git att grundlägga, måtte nu tåligt ase hur fonungen af Preusfen gaf sitt land en författning, utan afseende på de fraufz furtska teorierna, och hur Osterrife ej blott gjorde fig lös från tyska enheten, utan föreskref på hwad fätt det mille ha den organiferad. Och af utländska mafter be handlades den mera sem en tolererad än aktad parvenn; till ech med i franska re pnblifen erkändes ej def gesandt Raumer, cafktadt alla försök han under sitt länga wistande i Paris gjorde, hwilfa afwifades med att republifen ej kunde erfänna en makt, fom ej war statsenligt konstituerad. Från början af Now. förlorade många af fanatiferna all tro att rikswäsendet, med sin erkehertigliga föreftåndare, ministär och konstituerande församling skulle för: må bringa tyska enheten till stånd. Den jemmerliga figur det gjort under tilldra: gelser, hwarunder det såwäl tillfölje of fin natur, fom af fina förra högtrafwande förklaringar, borde hafwa uppträdt med bestämdhet, ställde dess swaghet i full da ger, och den blef fullfomligt löjlig, då rifsförsaml., för att dock funna säga att den mar med, i spaka uttryck tillrättawisade fon. af Prenssen, men fick war, att hwad som skett alls icke kom församlingen wid. Församlingens wrede wändes nu mot den olyckliga ministäören, fom den, utan alt betänka att hwarje medel att skaffa befallningarna gehör fafnades, beskyllde för brist på kraft att skydda tyska demokratien. Att Rob Blum, detta prafteremplar af demagog, sköts i Wien bragte rörelsepartiet i harnesk mot centralmakten. De förbisägo att denne, som ej tjenat friheten med ett enda förnuftigt förslag till dess betryggande, utan dundrat met allt bestående, hade i Wien uppträdt utan annan kallelse, än den han, säsom pöbelagitator gaf fig sjelf. Nationalförs. kunde ännu få litet känna fin wanmakt ach förneka fitt Hög: mod, att den enstämmigt förpligtade riksministören att ombesörja det Windischgrät; ech alla, fom skyllade Blums död, ställdes till answar och straff. De föreställningar, sem i anledning häraf gjordes österrifiska fabinettet, blefwo naturligtwis utan werkan. Äfwen började ett af de gyckelspel, hwarmed centralmakten söft winna anseende och ifwer för tyska enheten, märkligen förswinna. Den hade föreställt tyskarne att de genom enheten skulle blifwa en stor sjömakt. J debatten cm wapenstilleständet fröstade Minde församlingen med att under sju månader funde Tyskland fä en flotta. Äfwen centralmakten trodde det i fin naivitet; def marinfemmission arbetade ifrigt ech löfte, efter egen försäfran, lyckligt alla problemer. Men skepp kunde ingen år stadkemma, ech insigtsfulla mån woro alla ense, att hwad kommissionen uppgjort vå papperet woro okunnniga projektmakares outförbara planer, fom medtego de effer, Tyskland bragt denna favoritsidies realiserande, utan att föra ett steg fram. Medan den fåt, hwarmed det eniga Tyskland uppträdt för 14 är sedan, få mer och mer förswann, gingo Österrikes ech Prenssens intriger för fejfarwärdighez ten öfwer till en diplematisk strid, fom än mer öfade förwirringen. Der bildades i nationalförs. ett parti under v. Gagern, fom, arbetade för Preusfens Hegemone, ett annat under Schmerling söfte spelå det i Ofterrifes händer och ett tredie, fom alls ingen regent wille hafwa, utan republif, samt en mängd partier, fom hade hwar fin Id om regeringsform: Trias, Turnus, Direktorium, Kejsardöme på år m. m. Hwarje parti prisade sitt projeft fom det yppersta, medan motsatta partier afhöljde dess skröpligheter. i . Åndtligen i medio af Dec. blefwo Ofterrifes afsigter att bemäktiga fig riföstyrelsen få märkhara, att Preusfiffa partiet måste träda fram ur fina intrigers gömsle. Schmerling utträngdes ech v. Gagern bildade ett nytt kabinett, hwari han troget arbetat för prenssiska kungens utnämning till ärftlig fejsare. Häremot op: vencrade sig Österrife, Bevern och Hannewer, då förklarade Fredrik Wilhelm, för att hälla god min i elakt spel, att ett fejsardöme were ändamålslöst. J Frankrike angreps Cavaiquac, för att afstänga honem från presidenturen i republifen, emedan man wäl wisste att malet af henom frulle för läng tid tillintet: göra allt hopp, att slå in på annan mäg, än den konstitnticnen utstakade. Reaktion partiet understödde fina afgjordaste siender, de röde, ty liksem dessa byggde fin makt på Gavaignacs fall, få litade de reaftienäre vå att en anarki snart skulle rö na motstånd och bana tem wäg till seger. L. Rrllin, fom aldrig förbluffas of ett nederlag, och hwilfen hwar man kände, säsom den der tagit werksam delijuninppe roret, anklagade Generalen att han ej I tide undertryckt denna revelution, framställde henem såsem en för revublifen farlig fiende, fom för fin äregirighet utgjutit oftyl digt blod strömwis. Cavaignac mötte dessa anfall med en flar utweckling af sitt förhållande under denna sergliga tilldragelse, och eintog få fiender fom wänner ge nom denna osminkade framställning, att nationalförs. med 503 röster met 34 gaf honem fullfemlig satisfaktien. i Så litet lifwades folket of äkta repnblifansk anda, att äfwen detta wittnesbörd em den djupa aktningen för mannens karafter, mar i stånd att bringa Cavaignae, om hwars rena hängifwenhet för republifen och oskicklighet att upprätthälla den, hela Fronkrife war öfwertygad, i spetsen för en stat, fom hade honom att tacka för få mycket. Alla partier flockade fig kring Nayoleon, han waldes med ster majoritet. De röde, Bourbenister och Orleanister röstade för honom, emedan hwarje annat wal gaf mindre utfigt till omstörtning och ernåendet af makten; skattborgrarnesech de kriaslostne walde henem, för att han sjelf skulle göra fig till fejsare. De tyckas ej blifwit swifnaEi fin förwäntan; de persenligheter han omgifwit fig med och hela bang effentliga hällning förråder, att Han, när gynnande tid infaller, will uppresa tronen: det lugn, hwarmed folket äser införandet af flera aristekratiska former, wi far att det ej will göra honom werkligt motstånd. J början of Now. antydde förhållarden på danska Mareminiftivens snara af ghäng. Kultnsministerns uppmaning till rifsdagen att hafva förtroende till fabinettet mötte rppesition bäde i och utem den, och den s. k. Casinoministårens mening — att det war bättre att, genom delning af Sleswig och den ena delens inforporation i Danmark, förfäfra fäderneslandet om halfwa hertigdömet, än i frig mot en öfver: makt riskera förlusten of det hela — sted i så skärande motsats till ministårens pros gram, att folket fann att den öfwergifwit de uttalade principer, fom fatt makten i händer vå dessa mån. Wid ett cpartiskt betraktande af safen, fan man wisst ej på stå att detta förslag i ech för sig war cpatriotiskt, men många ansågo utförandet deraf för rinaa garanti för Tysklands framtida attentater. D. 17 Now. upplöstes derföre ministören: Lehmann, Monrad, Tscherning, Knuth och Blume afträdde: A. Moltke, Bardenfleth ech Zarthmann, hwilka wille fortsätta striden för hertigdömenas integritet, qwarstadnade — Bardenfleth och artman bebölle sina pertföljer, Moltke öfmerteg utrvifesmini