WILLIE 147 42 Se 7 iakttogs af nuwarande minister, ses af stilleständsuppsägelsen, fom sker formligen i Berlin, men centralmakten blott underrättas att. det ffedt. i Mid samma tid lifwades Danmarks hopp om god utgång wid underrättelsen att ryska kejsaren ålagt fin gesandt i London, att påyrka Sleswigs onpplösliga för: ening med Danmarf, på grund af den traftat, hwari kejsar Paul uppgifwer fina fordringar på hertigdömena till förmån för danffa fronan, utan afseende på om den öfwergick på qwinnolinjen. Dagen då folfet skulle wälja deputerade till rifsförsamlingen, wid hwilfen den af fungen lofwade fria författningen skulle grundläggas, nalkades ech wäckte stor rö relse öfwerallt. Hwarje parti sträfwade för sina åsigter; men häftigast började de s. k. bondwännerna att söka tillwälla fig wäldet öfwer walen. Alla medel amvän: des; alla de från England och Frankrike kända walfonster bedrefwos med stor virz tuositet. Men en allmän känssla af safens wigt genomträngde folket, och d. 5 Okt. företogos walen, med undantag på ett par ställen, med ordning. Den 23 öppnades församlingen af kungen, fom i sitt tal förkunnade att han wille låta förelägga den ett utkast till författningslag, hwarwid han önskade och hoppades kunna grundlägga Danmarks ära och lycka. Minist erpresidenten förklarade derpå att reger. blott, pa grund af omständigheternas fraf, genom twå förslag: em finansernas upphjelpande och Varnepligten, skulle gå utom riksförsamlingens egentliga uppgift: att öfwer: waga rifets framtida grundlag. Då depuaterade från Sleswig ej kunde deltaga i förhandlingarne härom, yttrade reger. att det i sinom tid skulle ankomma på Sles: wigarne sjelfwa om de wille tillträda den nya grundlagen eller fordra nya förhand lingar på en gemensam riksdag. Under tiden öfwerenskom reger. med centralmaktens kommissarie om tillfä: tandet af en gemensam regering, enligt traktaten, i hertigdömena; dertill waldes Reventlou-Fersbeck, A. Moltke, Heintze, Prensser och Boysen, alla — fleswigholftei: nismens trogna bekännare, men tillifa i hertigdömena ansedda för förklarade ariftec krater. Nedan innan utnämningen skedde yttrades häftig owilja på en i Neumiän: ster tillställd folfförfamling, hwilken, under Olshansens presidium, förflarade att en regering, hwari dessa män fingo säte, ej erkändes af folket, fom blott lydde yproviz foriffa reger. och landsförsamlingen, hwilken sednare allena hade rätt att wälja med: lemmar till gemensam regering. Desslikes beslöts att befolfningen, om fordringarne ej uppfylldes, skulle neka att erlägga skatter. — För bättre kommunikation, och att hafwa inflytande på styrelsen, förlade landsförsamlingen sitt säte till staden Sleswig, och prov. reger. besatte ech indelade den ministör, fom skulle beftå under den gemen: samma regering, hwillken skulle tillsättas of kontrahenterna. Swårligen skall erempel finnas att ett parti få opåtalt motsatt fig en af twå souveräner afslutad trattat. Men det njöt Prenssens skydd. Utan att akta på folkförsamlingens gensägelser. insatte danske kommissarien Reedz och centralmaktens kommissarie Stedmann, d. 22 Okt., på Gottorys slott den nya regeringen med landsförsamlingens samtycke. Den nya reger. dröjde ej länge att wisa hwad den bar i skölden; redan dagen efter fin tillsättning, godkände den alla den afgångna nyprorsregeringens utgifna lagar och förordningar, inelusive grund: lagen. Kommissariernes protester mot detta, mot traftaten stridande, steg blefwo utan nytta, hwarföre de båda reste till Köpenhamn och derifrån afgåfwo protest met regeringens handlingar. A 242 IL Medan under årets twå sista månader reaftionen gjorde framiieg i Frankrike och tyska fraterna, föregingo i Jtalien, hwarest den, genom revolutionen i Neapel, wunnit sin mest lysande seger, högst märkliga tilldragelser i motsatt riktning. J Rom, der det monarkiska principet, vå grund af regentens presterliga helgd, genom sekler betraktats med djnpare wördnad än i de flesta ärftliga monarkier, der frites: känslan wäcktes först genom införandet af friheten, sem ej aftwangs, utan friwilligt gafs, der gifwaren efter denna sin första regenthandling tillbads af sina undersater, i Rom faun folfet, efter denna, fom de förklarade, ewärderliga wälgernina, sig få djupt böjdt under slafoket, att det gjorde uppror mot fin wälgörare och angrep hoc nom få rasande, fom om han warit en länge herrskande hatad despot. Den blodiga kamp, fom fördes i Österrikes italienska stater, gaf rörelsepartiet gynnande tillfälle att förwandla folkets tillgifwenhet för Pius till bitterhet. Man fordrade att påfwemakten skalle förklara fia emot Osterrike, kemma Lombarderne till hjelp ech medwerka till alla italienska staters förening till ett enda Jtalien. Pius, fom insåg att påfwemakten skulle förlora sitt ännu bewarade anseende, om den uppe trädde mot det mest kathelska rife, för att understödja ett folkuppror, och som war öfwertygad att hwarje försöf att åwägabringa en förbundsstat efter tyskt mönster wore en orimlighet, kunde ej förmås att ingå på dessa fordringar, utan inskränkte fig till protest met Österrifes inbrott på remerffa området. Hans wägran gaf revolutionsmännen wapen i händerna; de retade folket med rop, att påfwen förrådde italienska saken och höll med Österrike. Det war lätt att wäcka upprorsandan, då folfets sympatier woro för Nord-Jtaliens befrielse från tvska oket och det liksom tyskarne lifwades af ideen, att gemensamt syräk skulle förena skiljda stater till en stor helstat, blott icke regenterna metsatte sig folkets önskningar. —