jemte Barrot, att sätta sig i förbindelse med Lonis Napoleon. Om reaktionens flora framsteg däde i och utom nationalförs samlingen buro twå fakta wittne, under sista hälften af Sept. J nationalförsamlingen uttalade fig den reaktionära andan, genom för kastandet af ett amendement, fom fastställde att pressens frihet ci skulle inskränkas genom att ålägga den att ställa borgen. Utom för: samlingen wisade den sig då Louis Napoleon i Paris waldes till deputerad med stor pluralitet, oaktadt man wisste att det planerades för att få honom till president. De röde, fom röstade för Rad pail, och uppdjödo alla medel att tillwägabringa en stor demonfiras tion mot fina fiender, måfte tåla att deras wal annullerades i det nationalförsamlingen wägrade Raspails frigifwande för att inträda såsom deputerad, hwaremot Napoleons rätt erkändes. Rörelsepartiet räckte sjelf, mot fin wilja, reaktionen hjelpsam hand. De röde tillställde på flera ställen revolutionära banketter, hwari en del af wenstra sidan deltogo och drucko för nationalrörs samlingens undergäng och Guillotinens seger. Ej nog härmed: wid en debatt i församlingen hotade bergpartiet med blodig hämnd öfwer motständarne. De fredälskande fasade för ett pöbelregemente. och bögra sidan fick få kraftigt understöd i de sansades allmänna mening, alt den, trots de rödeg hotelser, wann afgörande major vitet i alla parlamentariska mål. Förhandlingarne om sättet för presidentwalet wisade hur folket tilltrotdes wilja swika republiken och öppna wäg för en monarki. Frågan war om nationalförsamlingen eller folket fkulle wälja res sident. De rena republikanerna woro för det förra, emedan be hop. rades att få Cavaignac wald; nästan alla andra partier förklarade sig för det sednare, då de räknade på att walet utfölle till fördel för Napolcon. Lamartine, fom af heila sin själ tillhörde det äkta res vublikanska partiet, men ej aktgaf på omständigheterna, fordrade wa: lct öfweriätet åt bet souweräna folket; hans lysande tal, gjorde utslaget, få att Flocons förslag att få presidenten wald af national församlingen föll med 602 röster mot 211. Nu arbetares på att hindra Louis Napoleon att uppträda fom Candidat. Denna gång bade han intagit fäte i församlingen, men befann fig der i en ganska egendomlig fällning. Wid betraftandet af hand fednare mifade fat: bet och myndighet, frestas man att tro, att. ban, såsom Lamartine påslod, nyttjade samma list fom Sixtus V begagnade för att bli påfwe. Han wisade sig få blyg och förwirrad, att de fleste af hans motständare trodde att deras sak ci lopp någon fara om folket bade att wälja mellan bonom oc Cavaignac. Då Naxroleon beträdde talarestolen, att yttra sig emot ett amendement af Thouret, som gick ut på att ingen medlem af familjen Bonaparte skulle bli republi: fens president, wisade ban sådan förlägenhet, tanke: och ordfattigs vom att Thouret sjelf under löje, äter og amendementet, då han nu insäg att det war öfwerflödvigt. Snart fann ban att ban i bögsta grad bedragit fig; alla partier hoppades nu att under en sådan obetydlighet funna taga makten i besittning, få att dr alla arbetade för Lonis Napoleon. Ånnu innan traftaten blef kungjord wäckte den förbittring hos fleåwia-bolftenffa partiet, fom redan genom fina förbindelser med preussiska diplomatien blifwit underkunnig om innehället; och det arbetade af alla krafter att hindra dess fullbordan. Konungen af Preussen, fom förut höjdes till skyarne fom tyska sakens förkämpe och Sleswig-bolstens skyddsengel, utskälldes nu för den hvartafte förrädare och man sökte egga pöbeln att yttra botet mot bonom genom förnärmelser mot hans officerare. J Kiel och Staden Sleswig höllos folkförsamlingar och på fiera ställen wäcktes repablikanska rö: relser, som dock blefwo utan widare werfan. Soldaterna retade af partiets tidningar och af upproriska tal på wärdshusen nekade de fommenderande preussiske officerarne lydnad, hwilfet isynrerhet war fallet i den sleswig holstenske 5:te bataljon, som man inbillat att ett preussiskt kommando blifwit beordradt att spränga landåförse —