nad, sände de en ny deputation till Wien, för att bringa deras sak inför nationalförsamlingen. Men i denna hade Czecherna, såsom de talrikaste och mest talangfulle medlemmarne, fått öfwerhand, och efter liflig debatt beslöt rifsförfamlingen att ej mottaga deputationen. Detta wäckte stor förbittring hos de revolutionäre, mindre af ifwer för Magyarernas faf, än derföre att beslutet röjde Slavernas styrka i sjelfwa riksförsamlingen. Studenterna och den öfriga upplopps: lystna massan wisade genom fackeltäg och fång den afwisade depu tationen fina sympatier. Hofwet lät nu, för att än en tid dölja och främja fina planer, fejfaren förft utfärda ett manifest, hwari Ungrare och Kroater älades att sluta fiendligheterna, och derefter utnämna grefwe Lamberg, fom war inwigd i dess afsigter, till högsta befälhafware öfwer alla ungerska och kroatiska truppar. på Kossuths andragande tillbakawistes kejsarens manifest af rifsförsamlingen, och twertom beredde man sig att till det yttersta bekämpa de antågande Kroaterna. Kossutb uppbådade hela land stormen och lofwade att inom fort bringa 300000 wapenföra mån på fötter. Grefwe Lamberg lönnmördades i Pestb. Detta gjorde utslag; nu war mer att winna än förlora; hofwet afkastade masken. Kejsaren utnämnde baron Recsey till guvernör och Jellachich till fommendant i Ungern, satte riket i belägringstillständ, befallde un: gerska riksdagens upplösning och förklarade alla previsoriska regeringens beslut ogiltiga. All förställning war förbi, det war öppet spel; och kamp på lif och död började. Då kejsarens beslut bekantgjordes d. 5 Okt., samlade fig afademilegionen, ultratyskarna och alla demokratiska klubbar till att för bereda ett uppror. Kejsaren, erkehertigen Frans Karl od) minife: ren förbannades, de uppretade arbeterna och den kringdrifwande pöbeln swuro att blodigt hämnas på alla folfförrädare, och då rykte git att några bataljoner nästa dag skulle afgå till Jellachich mot Ungern, föreställde de soldaterna, att det war deras pligt mot fri derneslandet, att neka lydnad. Soldaterna sände deputationer till trigsmininistern, gen. Latour, men han, en energisk man, afwisade bestämt deras protester mot aftäg och hotade med strängt straff. Om morgonen d. 6, då en bataljon Italienare, fom kom till jerns banan, wisade motsträfwighet och andra truppar ryckte fram att iwinga dem, slog akademi legionen och pöbeln fig till dem. De framryckande trupparnes anförare, gen. Breda, blef skjuten. INNuin: trädde en gruflig kamv; barrikadstrid började i all fin fruftanåwärd: bet; i det katholsta Wien besljöts den af Wienarne med stolthet betraktade Stepbanosfyrkan, dörrar uppbröts oc borgare mördades wid altaren. Frän dessa skändligheter drog massan till frigåministerns palats, släpade honom ut under bugg och flag, och hängde honom på en lyckt påle. Försedd med kanoner, fom den fråntagit trupparne, belägrade massan tygbuset och tog i besittning dess stora wapenförråd, få att den wälsinnade befolkningen fåg fia nnder here rawäldet af en anarki, som hade en rustad här på 100,000 man. D. 7 woro de upxrrorisle stadens herrar, men då erfor man att kejsaren flytt, efterlemnande ett manifest, hwari han förklarade att han fatt fig i säkerbet för att samla en wapenstyrka och dermed ber kämpa upproret. Riksförsamlingen, hwars Czechiska medlemmar flyktat, för att undgå en af akademilegionen tillämnad skändlig död, förklarade, att den, sedan def president afgått, öfwertagit konstituerande och exekutiva makten, och tillsatte en af sina mest revolutions sinnade medlemmar bestäende kommitee. J det förut lefnadsglada och i politiskt hänseende sorglösa Wien herrskade nu den wildaste terrorism; enhwar, som egde något och tillät sig yttring af owilja om händelserna, enhwar som ej grep till wapen för, hwad man kallade, frihetens sak, eller drabbades af någon annan misstanka, antingen släpades för den revolutionära doms stolen eller öfwerfölls af de, under namn af patruller, kringstrykande pöbelhopar. Men upploppet fann ej det deltagande utom staden, som upphofsmännen wäntat, twertom hördes frän alla kanter kraftiga