hindra traktatens uppfyllande, utan uppfordra Centralmakten att skyndsamt inleda fredsunderhandlingar. Dessa börjades d. 14 och fortsattes tre dagar under storm, hwarwid de upphettade partierna blottade för werldens öga alla Tysklands bräckligheter. Sjelfwa Francke gaf sig och hertigen af Augustenborg dementi, ty genom sin förklaring för nationalförsamlingen, att ban bewittnat Danska fun gens wägran att återkalla inkorporationsdekretet, widgick han att det just war kungens fria wilja, fom bestämt de sleswigske förhål: landen men ej bang ofrihet under ett pöbelwälde. Efter lifliga des batter oc) i halfmörker antogs Franckes andragande d. 16 om af: tonen kl. 83. Då riksförsamlingen slutat började Frankfurts befolkning, fom, intagen af skimrande förhoppningar om de stora fördelar hwilka skulle tillsfjyndas Frankfurt genom hofwets och kabinettets förläggande dirt, ifrade naturligtwis för tyska enheten. Ett beslut, som hotade med enhetens splittring, wäckte derför stor förbittring, som yttrade sig straxt efter antagandet af Franckes förslag genom fönsterinslagning hos hert. af Augustenborg. Äfwen retade demokraterna sinnena till ett folkmöte, som war beramadt till middagen d. 17. Der beslöt massan, på pöbeluppwiglaren Metternichs från Mainz inrådan, att sända en deputation till nationalförs. nästa dag för att förflara att def majoritet war förrädare. Derjemte förmådde Metternich de från grannskapet inkomne skaror att blifwa qwar öfwer natten för att gifva folkbeslutet nödigt eftertryck. D. 18 begaf deputationen fig till Paulskyrkan, hwari den föfte bryta fig in. Då de från Mainz inkomne truppar satte fig till motwärn, börjades skräckscener. Barrikader uppkastades; massan trodde segren lätt då dess ledare sökt uppreta de österrikiska trupparne mot de preussiska och hessiska, hwilket slog fel; trupparne gjorde sin pligt, om aftonen woro alla barrikader tagna efter blodig strid; twä af högra sidan, furft Lids nowsky och gen. Auerswald blefwo mördade. Riksföreståndaren, som ej i farans stund wisade någon fast själsnärwaro, twangs af minister v. Schmerling att förklara staden i belägringstillstånd. Efter dessa händelser började en reaktionär anda utweckla sig både i folkförsamlingen och i staden. Det republikanska upproret, som Struwe tillställt i Baden, och som ändades med att hans skara sprängdes och han sjelf tillfångatogs, fann likalitet fom de orolig: heter, hwarför Köln sattes i belägringstillständ, någon efterföljd i Frankfurt. Men riksdagen, oaktadt den lade band på anarkien us tom fig, oc namnligen fällde Blum m. fl. deputerade under till: tal för deltagande i upproret, herrskade ännu anarkisk anda. Redan d. 6 Okt., då det förhandlades om skyddslagen för Centralmakten och def embetsmän uppstod ett nytt skamligt uppträde, broari prefidenten anfölls med owett, och grofheter af alla flag regnade. Både riksförsamlingen, riksföreständaren och riksministsren hade fegt hållit fig owerksamma i österrikiska saken, hwilket fan förklaras blott deraf att dessa imaginära makter, i känslan af sin wanmakt, ansäg det bäst att statsklokt ställa sig indifferent. Wenstra sidan, seende demokratien swäfwa i yttersta fara i Wien, insåg att derest den undertrycktes der, skulle den komma att ligga under i alla tyska stater, beslöt derför att ur fin midt sända en deputation för att ut: trycka sitt lifliga deltagande för frihetens heroer, och det war wäl i fin ordning, att en få ansedd uppwigglare fom Blum måtte an: föra denna deputatation. J Österrike fortfor samma förwirring. Mänga omständigheter gåfwo wid handen att kejsaren önskade sluta sig till Slaverna, blott de wunno ett sädant wälde, att han öppet wägade förklara fig för dem; tyska partiet twiflade ej härpå, men afwaktade blott tillfälle att bewisa det för att bryta löst. En deputation från Ungern, som begärde kejsarens bifall åt Magyarernas fordringar och en ohvetydig förklaring mot Jellachichs framryckande, fit äterwända med oo förrättadt ärende, Följden blef att Ungerska riksdagen förklarade FA HGHorimanont ach hefluten att widtaaga de laaar som kefsaren nekade