begart Ö Man ar Nomerska oc 6000 man aft Toscanska ministå ren för att i förening med Carl Albert ånyo börja fiendtligheterna mot Osterrike. — d. 11 Jan. Regeringen har aflätit ett dekret, bwarigenom borgargardet tillerkännes rättighet att sjelf wälja fin befälhafware. Milano d. 15 Jan. Ett amneftisdekret är utfärdat, fom ine nebåller hotelse af strängaste straff för alla de flyktingar, hwilka ide inom denna månads utgång äter inftälla fig i landet. Turin d. 16 Jon. Kabinettet bar på det kraftigaste proteftee rat emot hwarje intervention af Spanien de italienska angelägens beterna. Donanufurstendömena. Bucharest d. 26 Dec. En afdelning turkiska och ryska truppar med artilleri har afgätt till gränsen för att skydda flyktingarne för magyariska Szeklernas förföljelser. Det förljudes att nyssnämnde wilda folkstam aflemnar en böneskrift till kejjaren i Olmötz; hwaruti lofwas den mest owillforliga undergifwenbet, om alla officerare och anförare af stammen erhålla nåd; i motsatt fall wille man förswara fig till sista man och sprida död och förödelse öfwerallt. Aterblick på det förflutna året. (Efter Danskan.) (Fortsättning.) Den 9 Axrril levererades en drabbning mellan danska hären och de upproriske, bwari de sednare ledo nederlag. De danske drogo nu in i Flensburg, hwarifrän de utan motständ gingo raskt framåt och besatte staden Sleswig d. 11, hwarefter de satte Dannevirke i sädant förswarstillständ, att de tilltrorde sig kunna hälla stånd mor en tije gånger få stark fiende. Danske: kungen mottogs med glädje i Flensburg, men i Sleswig war stämningen ej så god. Den 4 April bade förbundsdagen — efter förhandlingar, hwarunder danska förbundsgesandten yttrade fig i strid med Danmarks rätt — sanktionerat allt hwad kungen af Preussen widtagit och bemyndigat honom att med wapenstyrka hälla hand öfwer bertindö: menas förening. Att Fredrik Wilhelm ännu ej lötit truppar rycka in i Sleswig, bade ej sin grund i att han blott wille handla efter och afwakta förbundsdagens beslut, ty bang truppar bade redan, ins nan förbundsdagen ätspordes, befatt Rendsborg. De fanna orfaferne till hans förhållande woro nog: att ban wille fe om Steåwigs botfteinarne sjelfwa kunde med en seger afgöra saken, då han nog skulle ställt om att Danmark twangs att uti hans intervention se ett blott wänskapsprof. Efter nederlaget d. I gafs intet wal: Preusfen mäste skrida till handling och förklara sig på rebellernas sida. Den 11 förklarade gen. Bonin, att bwarje angrepp af danska trups par på de holsteinska skulle upptagas säsom krigsförklaring mot Preusfen. Doc sörklarades derjemte, att preussiska trupparne ej stodo fom fiender mot danskarne, utan blott skulle gifwa eftertryck ät fungens af Preussen intervention. Slutligen föll masken d. 15, då Bos nin i sitt ultimatum fordrade, att de danffe skulle utrymma Sleswig; att krigsskeppen skulle lemna hertigdömenas farwatten och alla fåne gar frigifwas. Samtidigt förklarade fig förbundsdagen för Steg: wigs utrymmande, för preussiska regeringens medwerkan till Sles: wigs upptagande i tyska förbundet, samt erkände provisoriska reges ringen. En naturlig följd af den öppna krigsförklaringen mellan Tyskland och Danmark war hamnarnes blockering, först de preussista, sedan de andra tyska staternas allt efterhand som dessa de facto togo del i fiendtligheterna. Wid samma tid började de diplomatiska förhandlingarne rörande Englands intervention. England erbjöd fin mellankomst i en not af d. 16 April: det wille anwända fina bone officia, såwida begge parterne woro ense att mottaga def wänliga intervenering. Jcke war det Danmarks mening att löfa England från dess garanti enligt 1720 års traktat, genom antagandet af deg bemedling; utan begärdes uttryckligen genom danska gesandten i London dess uppfyl